Varje dag brinner det på en skola i Sverige. Mest brinner det i Göteborgsförorter, och till dessa förorter har författaren Eija Hetekivi Olsson och fotografen Jerker Andersson begett sig för att möta niondeklassare där. Niorna har svarat på frågor, skrivit ner berättelser och åsikter och fotograferat sin skolvardag, och ett urval av de berättelserna och bilderna har blivit boken Fuck skolan.

Det är en tunn liten bok som nästan uteslutande består av elevernas röster, av okommenterade, anonyma citat. Så här är det på min skola, det här skulle jag vilja förändra, därför tror jag folk tänder eld på skolor, det här skulle jag vilja säga till politikerna och så här skulle jag göra om jag var politiker. En del stycken är kortare, andra längre. Några är rent hotfulla, andra snarast desperata. Alla bryr sig sannerligen.

Vi har bra lärare men vår skola är liten och vi har jättegamla böcker som säger fel, till exempel i samhällskunskap.

När vi vill förbättra vår skola är svaret: Det finns inga pengar.

Sänk kraven era gubbjävlar! Tror ni kan göra vad ni vill, ni vet inte hur svårt det är, det är inte ni som behöver lägga ner all er tid på skolan, ni behöver inte oroa er över om ni kommer in på ett gymnasium eller inte …

Eleverna bryr sig om orättvisor, läskiga miljöer, våld och mobbing, taskiga och utbrända lärare, betygs- och provstress, brist på utrustning och mat. Mat? Mat. Förvånansvärt många skriver om att det borde finnas mat så alla fick äta sig mätta, så att man orkar hela dagen. Inte bara det vanliga gnället på äcklig skolmat (som kan vara mer eller mindre berättigat, men som man ju alltid ångrade sen, när man blev vuxen och tvungen att laga själv), utan faktisk brist på mat. Att den inte räcker till alla.

Bland elevernas foton finns några få som avbildar något som ser trivsamt ut, ett välordnat och relativt mysigt klassrum eller en glatt målad vägg där alla fått skriva sitt namn. De allra flesta visar på brister och vandalism, på trasiga möbler och rutor, sönderkarvade bord och sunkiga toaletter, ekande kala korridorer och taggtrådsförsedda stängsel. Det är fängelselikt.

Ofta finns inga människor alls på bilderna, men ibland finns eleverna med som kroppar, som ben som sparkar, händer som håller cigaretter, pekar finger, en brinnande pingisboll. Inga ansikten. Tröstlösheten är minst lika påtaglig som i orden, men visar kanske också just på behovet av uttryckssätt.

Det är förstås den här bokens vinst, att den ger ett visserligen begränsat utrymme att komma till tals på. Samtidigt saknas något som utlovas i de båda konstnärernas besök ute på skolorna, själva mötet. Dialogen. Här uppstår ingen sådan. Varje röst står ensam, blir till och med en bricka, ett lösryckt citat som författarna kan flytta runt. Det blir tydligt inte minst i hur man valt att kontrastera med korta citat från diverse skolpolitiker (också de anonyma). De blir en blek fond med sina formella politikerfloskler. Klart clueless.

”Jag tror att många elever ändå har förtroende för politiker.”
Riksdagsledamot. Utbildningspolitisk talesperson

”Känner inte igen påståendet om att många högstadieelever är arga på politiker. I de fall de är det så bör man väl fråga dem. Jag vet faktiskt inte.”
Kommunalråd. Skolansvarig

”Det är inte riktigt min bild, att högstadieelever generellt saknar förtroende för politiker.”
Riksdagsledamot. Utbildningsutskottet

Och det känns som att Fuck skolan i slutänden valt lite fel väg. Istället för att få de båda världarna att närma sig varandra, ungdomarna i skolan och de som bestämmer över den, målar den upp två oförenliga läger. Förortskidsen och de världsfrånvända eliterna, de oförstående vuxna.

Jag känner igen känslan av att ständigt vara missförstådd, misstolkad och omyndigförklarad. Att ingen lyssnar på en. Men två vuxna konstnärer borde kunna göra något mer med det materialet. Inte bara måla upp schabloner, utan också leda vidare, ställa relevanta frågor. Det är väl ändå ingen som tycker att är det okej att vissa skolor är dåliga?