Nödvändighetens arkitektur. Det talar ett internationellt manifest som Virserums konsthalls chef Henrik Teleman tagit initiativ till om. Virserums konsthall är en ganska speciell konsthall som vill bidra till närsamhällets utveckling. Eftersom den ligger ”mitt i granskogen i ett industrisamhälle med runt tvåtusen invånare” har projekten kommit att kretsa kring ”allt man kan göra av trä”.

Nu handlar antologin Hållbarhetens villkor och Nödvändighetens arkitektur inte främst om det specifikt lokala, men om det lokala på ett mer allmängiltigt plan, som del av en större helhet, om relationen mellan stad och land, mellan natur och kultur. Trä och småländska byggprojekt i trä är en del av det, men också de ”hållbara” Stockholmsprojekten Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden granskas i ett avsnitt. De allra flesta texter behandlar dock det breda sociala sammanhang som är hållbar arkitektur, hur vi lever tillsammans med andra och på jorden.

Vad är då Nödvändighetens arkitektur egentligen? Enligt punkterna i manifestet är den: ansvarsfull, omsorgsfull, hållbar, rättvis och öppen. Exakt vad det innebär diskuteras förstås i de närmare tjugo olika texterna i Hållbarhetens villkor, men manifesttexten i sig är intensivt tankeväckande och inspirerande, tycker jag. Nödvändighetens arkitektur, står där till exempel, ”försvarar arkitekturen som allemansrätt och arkitekturupplevelsen som fri nyttighet. Samhället ska ge plats för alla människors vardag och fest.” Och: ”En byggnad eller stad är inte något man slutför, det är något man sätter igång. Den arkitektur som är öppen för förändring och deltagande blir älskad och får ett långt liv.”

Liv är nyckelordet på många sätt. Det handlar om byggnaders liv – om hela livscykelns möjligheter och miljöpåverkan, om ombyggnation och bevarande – och om livet i städer, om stadsplanering och nödvändigheten att klimatanpassa våra städer (på nyheterna på senare tid har vi ju gång på gång sett vad som händer när det kommer mycket regn men inte finns vettiga avrinningsområden), men också att tänka demokratiskt. Hur bygger vi bostäder för alla, inte bara dem som betalar bäst? Hur utnyttjar vi det begränsade utrymmet för bäst och miljösmartast framkomlighet?

Kanske var jag väl oklar över vem Hållbarhetens villkor riktade sig när jag först bestämde mig för att läsa den – fast jag är fortfarande inte riktigt säker. Det finns ett par avsnitt som helt eller delvis går mig förbi, det ena teoretiskt, det andra för att jag inte direkt behärskar byggtermer, men i stort sett tycker jag texterna definitivt har allmänintresse. Kan vi prata så här om arkitektur är det något som angår alla.