En sökning på ordet förlossningsdepression på Google ger bara en tiondel av det antal träffar man får om man söker på ordet förlossningsberättelse. Nu är det förvisso inte fler än så som drabbas av depression efter en förlossning av alla som föder barn, men det tyder ändå på att vi kanske inte är så bra på att prata om när ett förväntat lyckorus ersätts av mörker. Därför är Josefine Lindéns debutroman om Caroline, som en dag släpper taget om sin och maken Jonas efterlängtade dotter, som överlever fallet från balkongen på sjunde våningen men hamnar i koma, en modig roman.

Caroline minns först inte vad hon har gjort men under samtalen med en psykolog inne på fängelset börjar hon sakta förstå. I fängelset får hon uppleva hur förhållandet till Jonas, som dag och natt vakar över deras dotter Elsa på sjukhuset, faller sönder, och allt hon kan göra är att fundera på hur hon ska få återse sin dotter och få sin man att stanna hos henne.

Vi får följa Caroline och Jonas långt innan Elsa föds, då båda jobbar hårt, Caroline på en pr-byrå och Jonas som sportjournalist. De äter gott varje kväll, är snygga och, kan man läsa mellan raderna, framgångsrika. Det som saknas är ett barn, vilket längtan efter är stor. När de har börjat försöka handlar snart allt om den längtan, och försöken på egen hand leder snart till ivf-försök och slutligen en tuff graviditet.

Tiden innan Elsa föds är närmare, mer trovärdigt beskriven än tiden efter hennes fall från balkongen. Som läsare kommer jag lättare in i den skildringen och får en större förståelse för Carolines och Jonas känslor och handlingar då än senare. Kanske beror det på att längtan efter barn är något betydligt fler upplever än det är som upplever skammen och skulden när man inser att man kanske kommer att förlora sin dotter för alltid – och att det är för att man själv släppte taget. Kanske beror det på att längtan efter barn också är lättare och vanligare att prata och skriva om än förlossningsdepressioner. Hur som helst bidrar det till att jag under läsningen saknar en insyn i de känslor som väcks av en förlossningsdepression och framför allt det tragiska som drabbar Caroline och Jonas.

Avsaknaden av djup i de skildringarna återkommer i en ytlighet också i dialogerna som även speglas i ytliga miljöer. Jag tycker inte särskilt mycket om någon av karaktärerna i romanen eftersom jag upplever att jag inte kommer dem så nära som jag vill. Det är mycket prat om väggfärg, klackar, kläder, träning på gym och mat från saluhallar tiden innan Caroline blir gravid, och till viss del förföljer det karaktärerna genom hela romanen, ett sätt att trolla bort det jobbiga. Samtidigt lyfter Josefine Lindén i Tiden går så långsamt när man tittar på den in ämnet i en miljö där jag inte har tänkt mig det tidigare. Det gör det här till en modig roman.