Våren 2014 är den franske ekonomen Thomas Piketty mannen alla pratar om. Hans bok Capital in the Twenty-First Century toppar en period bokjätten Amazons försäljningslista. Hela listan alltså, inte facklitteraturlistan. En fackbok på cirka tusen sidor som handlar om historisk inkomst- och förmögenhetsfördelning säljer bättre än Game of Thrones.

Piketty har hållit på med sin forskning i femton års tid och publicerat ett antal tjocka volymer om förhållandet mellan avkastning på kapital, inkomster och tillväxttakt. Fast på franska. När Le capital au XXI siècle gavs ut i Frankrike 2013 renderade den ingen större uppmärksamhet i världspressen. Men när den kom ut i engelsk översättning, det var då det hände. Alla, precis alla, hade en åsikt om hans bok och han blev på sina håll hyllad likt en frälsare.

Min sökmotor gick under våren varm i ansatsen att begripa vad detta handlade om egentligen, för det var inte utan att jag fick lite Jämlikhetsanden-vibbar. En bok som påstods leverera sanningar och svar, med statistik som bevis för driven tes. Fast med den lilla haken att statistiken var ansad för att passa den förutbestämda tesen. Med andra ord, när det börjar pratas om att någon plötsligt kommer med en sanning är det dags att dra öronen åt sig. Därför blev jag lugn och glad när jag förstod att Piketty själv inte har några sanningsanspråk, och att han dessutom beskriver sina förslag till åtgärder mer som en vision. Synnerligen sympatiskt.

Om ryktet stämmer så kommer Le capital au XXI siècle att översättas till svenska 2015. Det är bra, för med handen på hjärtat så ids jag nog inte läsa tusen sidor nationalekonomisk statistik för skojs skull om det inte är på mitt modersmål. Tills dess, lite som ett förband till rockstjärnan, läser jag med stor behållning Jesper Roines sammanfattning av boken.

Roine forskar om samma saker som Piketty, och är en av dem som har bidragit med den svenska statistiken till Capital in the Twenty-First Century. Han är väl insatt och adderar ett svenskt perspektiv på det hela. Han förhåller sig dessutom neutral till den politiska dimensionen hos Piketty och lämnar till läsaren att själv ta ställning. Men alldeles oavsett var läsaren befinner sig på den politiska höger-vänsterskalan så är detta väldigt intressant läsning. Den här sammanfattningen skapar förståelse för vad det är Piketty har undersökt och hur han har kommit fram till sina slutsatser.

Jag tycker mig också greppa storheten i det Piketty gör. Att han överhuvudtaget har gjort det här arbetet är imponerande och viktigt. Han försöker via historiska data ta reda på vad ekonomisk ojämlikhet får för långsiktiga ekonomiska konsekvenser och vilka vägar som finns att välja. Utan en tydlig ideologisk drivkraft hade det nog inte blivit gjort. Och han ger oss alla något att förhålla sig till. Man kan kritisera hans utopiska förslag om en global förmögenhetsskatt och man kan hylla hans teorier om fördelning. En sak är dock säker, och det är att de ekonomiska klyftorna i samhället är en utmaning som kräver uppmärksamhet.

Utifrån det material han plockat fram med hjälp av forskare från andra länder, gör han antaganden om hur förhållandet mellan avkastning på kapital och ekonomins tillväxttakt kan se ut i framtiden. Det känns rimligt. Däremot skapar han också matematiska formler för detta och kallar dem för kapitalismens fundamentala lagar, vilket inte känns lika rimligt. En lagbunden matematisk formel är konstant och låter sig inte påverkas av omständigheter runtomkring. En formel för ett ekonomiskt samband blir väldigt skör då den kan påverkas av en mängd förutsedda och oförutsedda faktorer. Och däri ligger en del av kritiken mot Pikettys slutsatser. Men min känsla är ändå att Capital in the Twenty-First Century är större än så. Den verkar ha så många dimensioner. Och framförallt verkar den ha skapat något slags hopp eller tro på människans förmåga att skapa en bättre framtid. En bättre framtid behöver nödvändigtvis inte innehålla en global förmögenhetsskatt eller andra förslag som just Piketty lägger fram här, men han räds inte att ha stora, rentav utopiska visioner. Det kanske är det som är så lockande. Han har fört in själ i den ekonomiska politiken.

Jesper Roines bok är 111 sidor lång. Cirka en tiondel av Pikettys bok. Det är en nätt bok och jag gillar den väldigt mycket. Eftersom det är just en sammanfattning ersätter den förstås inte läsning av hela Capital in the Twenty-First Century, men för den som inte har tid att fördjupa sig kan jag tänka mig att den fyller sin funktion. Och framför allt så får Roine i alla fall mig sugen på att ta mig an hela verket. När det kommer på svenska.