David Vikgrens Nåden är en diktsamling som inte bara kräver eget utrymme, utan repetition intill leda, av läsaren. Som reklampelare står sidorna där och ropar på dig med sina ensamma fraser och avgränsade fält.

I samlingen Folkmun, som kom ut 2011, utforskade David Vikgren ett delvis kommersiellt och turistspråkligt perspektiv med Norrbotten och Tornedalen som utgångspunkt. Det kommersiella återkommer i Nåden, men här saknas rumslig förankring, åtminstone i den synliga texten. I stället får vi här enskilda textrader, utskrivna i mitten av varje sida med gott om vit yta kring sig. De flesta av raderna tycks enfaldiga, liksom tömda på innebörd. Inte sällan fungerar de som en inkonsekvens av sig själva. Utsagor som ”Det är här som språket kommer in i bilden”, ”Jag är inte så bra på att klä känslor i ord” och ”Jag är äldre nu än vid början av den här meningen” förtar sin egen betydelse i samma stund som de skrivs. För var blir språket synligt? Språket syns när du läser första bokstaven i ”Det är här som språket kommer in i bilden”. Det syns i fältet runtomkring, i pappret, i uppslaget när du bläddrar i boken.

Samtidigt händer det att texten skapar sammanhang. En miljö tar då och då form bland dessa allmängiltiga, copy-klatschiga utsagor. Jag ser en VD på något random företag som står och håller random PowerPoint-presentation för sina icke-engagerade medarbetare, som hummar och nickar och börjar tänka på annat, för att sedan börja lyssna igen någonstans mitt i föredraget. Kanske vid ”Det här är tecken på att det börjar hända saker här” eller ”Bara för att ta det här talande exemplet”. Eller någon annanstans i den språkliga ytlighet som är vårt verktyg för att upprätthålla det som kallas det moderna samhället. Överlag är allting väldigt ”random”. Ingen reell kommunikation mellan människor sker i denna fernissa av ord. Kommunikationen har skett långt innan eller kommer kanske aldrig att ske. Ändå fortsätter vi att prata med varandra på det här sättet.

Nåden är en lika krånglig och vag som fascinerande tydlig samling lyrik. Vikgren är både retsam och irriterande i sin undersökning av den ytliga (synliga) kommunikationen. Mot slutet når han fram till raden ”Närheten är nåden”, följt på ”Jag drömde en natt att jag skrev den här raden”. Som om allt vårt vardagliga tal vore drömt, som vore den reella kommunikationen omöjlig att nå. Att bli insläppt i någons språkliga närhet kan verkligen vara en nåd – och en väg ut ur drömmen.