Det har kommit en hel del böcker om det Johan Svedjedal kallar ”engagemangets årtionde” (ungefär 1965 – 1975) de senaste åren. Det är kanske inte alltför våghalsigt att gissa sig till anledningen: Den där periodens Allt är möjligt-mentalitet står i ganska skarp kontrast till dagens politiska debatt. Eller? Hur långt är det egentligen mellan 1968 och idag?

I Ner med allt? samlar Svedjedal essäer om den tidens ”protestlitteratur” i brokigt och personligt urval. Syftet är inte att sammanfatta tiden, men att undersöka demokratisyn och estetik hos en serie utvalda verk, författarskap han kommer tillbaka till. Några kanoniserade, andra närmast bortglömda.

Jan Myrdal, Sonja Åkesson, Göran Sonnevi, Lars Gustafsson och Gun-Britt Sundström får egna kapitel, liksom Per Wahlöös dystopiska framtidsromaner, dokumentarismen (i rapportböcker och romaner) samt låttexter av Blå Tåget respektive Hoola Bandoola Band. (Musiken har alltid haft en plats i litteraturvetenskapen hos Svedjedal, som tidigare skrivit om bland andra Bob Dylan – som för övrigt här blir indragen till exempel i en fotnot om hur svårt det är definiera ”protest”. Nej, det blir sällan lättare att definiera något med hjälp av Dylan, men det blir ju alltid roligare.) Dessutom tillkommer de för mig okända Staffan Beckman, Olof Moberg och Staffan Seeberg med egna kapitel.

Ganska grabbigt blir det ju. Ett par av de nyss nämnda vet jag knappt om jag skulle klara av att läsa med tanke på vilket sexistiskt intryck de ger – även om Seebergs ”radikalmodernistiska” variant av realismen, ”en metod som han själv menade bäst efterliknade den mänskliga hjärnans sätt att fungera”, gör mig ganska nyfiken – men Svedjedal hanterar det med humor. ”Den som inbillar sig att tidens litteratur var grå kollektivskildringar lär bli överraskad av det myller av individer som befolkade den”, skriver han.

Samtidigt rymmer den här litteraturen också en rad typgestalter, figurer som vandrar mellan berättelserna: FNL-aktivisten (gärna skäggig), frasradikalen och flummaren, de ängsliga föräldrarna, de inskränkta lärarna, den lögnaktige politikern, den trötte fackföreningsmannen, den unge mannen med rock’n’roll-drömmar i ögonen – för att inte tala om den frigjorda unga flickan, alltid beredd att kasta kläderna (men bara i berättelser av män). Till sist liknar detta gäng av typer nästan en trupp för en folkhemmets moderna Commedia dell’arte, långdansande hand i hand från revolutionsromantikernas verk till Bo Baldersons skämtromaner.

Över huvud taget är ren formuleringsglädje en av behållningarna med Ner med allt?. Man kan riktigt ana författarens förtjusning när han till exempel beskriver hur det tidiga Blå Tåget lät (”illa. Men det var meningen.”):

Många av gruppens tidiga inspelningar låter som kontrollerat kaos – och ta då lätt på ordet ”kontrollerat”. Jämrande fioler, falsettsång full av sprickor, tutande blåsinstrument, trummor som verkar utsatta för någon sorts rituell bestraffning, ylande sopransaxofon och pruttande klarinett. Den kollektiva improvisationen på ”Alienation” (Vargatider) får tankarna att vandra – ja, just, ungefär så skulle det låta om någon lagt hallucinogena droger i jordgubbssaften på välkomstfesten för nybörjarna i kommunala musikskolan.

En annan stor del av behållningen handlar om den där mångfalden. Lika lite som den progressiva musiken egentligen utgjorde någonting enhetligt, gjorde litteraturen i snävare mening det. Visst fanns en gemensam idé om att kulturen kunde vara med och förändra samhället, men hur, varför och till vad – där spretar det lite åt alla håll.

På så sätt gör Svedjedal upp med flera fördomar: Dels den att den politiska konsten var likriktad, dels att den saknade någon egentlig estetik, att den var rakt upp och ner plakatpoesi, slagord och diskbänksrealism. Naturligtvis finns det ingen gestaltning av verkligheten utan idéer om hur den där verkligheten både ser ut och bäst gestaltas.

Vagast är kanske föreställningarna om vad som borde träda istället. Borde man göra revolution? I vilken bemärkelse? Det fanns, skriver Svedjedal, ”en upplevelse av en kris i den västerländska demokratins sätt att fungera”. Av bristen på social rättvisa och jämställdhet, av kriget i Vietnam och av brutalt polisvåld mot demonstranter. Svedjedal romantiserar knappast, men han begripliggör. Det som är svårast att förstå, när boken är utläst, är kanske ändå var den där känslan, behovet av protester, tog vägen sedan?

Ja, den där frågan om avståndet mellan 1968 och nu som jag ställde i början då? Den är inte Svedjedals, utan kanske snarare Anneli Jordahls. I sin recension av Ner med allt? i Aftonbladet skriver hon:

Jag skulle gärna se att den produktive professorn i litteratursociologi gav ut essäer där han jämförde dagens politiska litteratur med protestgenren. Vilken demokratisyn har Johan Jönson och Kristian Lundberg och Susanna Alakoski? Hur står de sig estetiskt i förhållande [till] 60- och 70-talens revolutionära litteratur? Jag vet i alla fall en väsentlig skillnad. De flesta av dagens politiska författare skriver från ett självupplevt underifrånperspektiv.

Är det så? I dagarna, när public service eventuella vänstervridning debatteras som om det var 1976 eller något, känns det onekligen som intressanta frågor. Hur levande är arvet från den här perioden? Är den bara någonting vi kan idyllisera på tryggt avstånd? Nog kunde han skriva om det nästa gång? Eller hon?