Nästan vad man än läser verkar det alltid finnas kopplingar mellan olika berättelser. Det är i alla fall min känsla. Alldeles nyss slog jag igen Moa Eriksson Sandbergs Välkommen till LA, baby, om två svenska bästa vänner på sin drömresa till San Fransisco. Bara för att öppna Nina LaCours Inte vem som helst, där ett annat bästispar bor i San Fransisco och har planerat sin drömresa till Europa.

Colby och Bev har varit bästa vänner sedan de var nio år gamla. Han har varit kär i henne nästan lika länge. Nu tar de examen, och större delen av high school har de planerat sin Europaresa som till slut växt till ett helt sabbatsår. De ska inte göra som alla andra och gå direkt vidare till collage, bara fortsätta i skolan. De ska ut. De ska se allt.

Allra först ska de dock åka runt i Colbys morbrors gamla folkabuss på en veckas turné med Bevs band, The Disenchantments. Bev, Meg och Alexa har bokat en rad spelningar på konstiga småställen längs den amerikanska västkusten, men redan första dagen rasar Colbys värld samman när Bev bekänner att hon inte tänker följa med till Europa. Hon har sökt till en prestigefylld konstskola och kommit in. Hon tänker gå på collage.

Colby fattar ingenting. Hur länge har Bev egentligen ljugit för honom? Varför? Och vad i hela helskotta ska han göra nu?

Jag rotar runt bland mina saker och plockar upp min kalender. I dag och de nästkommande sex dagarna har jag antecknat något, men därefter blir det tomt. Jag skriver in min födelsedag och sedan mina föräldrars födelsedagar. Jag ringar in julhelgen. Men alla tomma rutor däremellan fyller mig med ovisshet. Jag bläddrar till dagen när vi kommer hem från turnén. Packa upp, skriver jag. Tvätta. Men det där är så enkelt och skulle egentligen passa bättre på en att göra-lista. Så i rutan för nästa dag skriver jag: Komma över henne.

En Sleater-Kinney-låt drar igång och Bev lutar sig fram och höjer volymen. Hon nickar i takt på ett sätt som är ganska nördigt men samtidigt bedårande. Jag skriver: Komma över henne under nästa dag också. Och sedan skriver jag det om och om igen tills jag har fyllt alla sommarmånaderna. Tills min framtid verkar mindre osäker.

Inte vem som helst (den svenska titeln känns som en dussintitel på en ungdomsbok, men blir finare när man läst romanen) är en lågmäld, fantastiskt charmig historia, full av människor som känns levande och komplexa, och samtidigt underbart trevliga att umgås med. Från de fyra vännerna på väg från high school ut i något annat, till en mängd ganska speciella existenser de träffar på sin turné.

Här finns massor av roliga detaljer – jag gillar inte minst det faktum att tjejerna inte direkt kan spela, men ändå framstår som ett självklart och riktigt coolt band – lite oväntade trådar att följa, men kanske framför allt ett lika enkelt som fungerande grundkoncept: Fyra vänner. En turkos folkabuss. En vecka att reda ut vad de egentligen vill vara för varandra när resten av livet tar sin början.