Allting står mig upp i halsen och jag är helt uppäten av löss. Att vara en kultiverad person behöver inte nödvändigtvis innebära att man är en idiot…

Nu får det vara nog!

Allt närmare kommer havet! Havet! Havet!

Michail Afanasievitj Bulgakov, född 15 maj 1891 i Kiev i Ryska imperiet, död 10 mars 1940 i Moskva, Sovjetunionen, sägs ha varit Stalins favoritförfattare. Kanske hans smala lycka i en tid då stenhård censur rådde och Bulgakovs verk bågnar av skarp samhällskritik. Michail Bulgakov började sin bana som läkare, men övergav den karriären för att helhjärtat ägna sig åt att skriva, turligt nog för eftervärlden. Han förknippas väl för dom flesta med sitt mest kända verk, romanen Mästaren och Margarita, utgiven 1971 på svenska. Den behöver man inte ha läst för att njuta av dessa tio gudomliga (nej, jag överdriver inte), samlade noveller.

Några av novellerna har tidigare publicerats i de sedan länge utgångna pocketutgåvorna En diaboliad (1999), Manschettanteckningar (2000) och Rött och vitt(2002).

I Djävulens vändkrets befinner vi oss i ett Ryssland strax efter Oktoberrevolutionen. Under stor politisk omvälvning urartar det som ska föreställa byråkrati i någon mening till en febrig fars. Tillvaron i Moskvas lägenheter är minst sagt kaotisk, elen försvinner i tid och otid, matbrist råder och människorna är vilsna.

Tio berättelser, skrivna under hans första tid som författare, till bredden fyllda av vitalitet, iskall skärpa och vasshet. Det är en ren fröjd att läsa. Absurditeten och den svårt sarkastiska tonen får mig att skratta högt. Speciellt i ”En diaboliad”, där huvudpersonen i stort sett drivs in i vansinne av byråkrati och paragrafrytteri. Vill också nämna ”Morfin”, där man får följa en läkares gradvisa nedgång mot helvetet i takt med sitt ödesdigra morfinmissbruk, baserat på Michael Bulgakovs egna erfarenheter som läkare och morfinist. Visst känner man Djävulens slängkappa dansa och slå sin mörka, tunga skugga över sidorna. Det påminner mig om att stor konst helst ska äga en svärta i botten.

Det här är tidlös litteratur. Det är rappt, vasst och med ett fantastiskt driv. Det blir helt enkelt inte bättre.

Översättaren Bengt Samuelsson har också bidragit med ett högintressant och informativt efterord, där han ger en historisk bakgrund till Bulgakov och Moskva under 1920-talet.