Midsommar i Säterdalen, någon gång under gymnasietiden. Vi har precis kommit in genom entrén när Anders stannar mig och frågar hur jag gör när jag kollar mina naglar. Sträcker jag ut fingrarna, eller böjer jag på dem? Jag känner hur jag blir osäker på vad jag ska svara, vad som är rätt svar. ”Så här tror jag” säger jag och böjer in fingrarna över handflatan. ”Det är bra” säger Anders, och så är det liksom inte mer med det. Jag förstår att jag har klarat testet för den här gången, men också att jag kommer bli testad igen.

Jag hinner inte läsa länge i Edmund Whites En pojkes egen historia förrän jag stöter på en beskrivning av det jag själv varit med om. Ett ”fjolltest”. Ett test för att se om jag är bög eller inte. Om alla bögar kontrollerar naglarna på samma sätt är det lätt att urskilja dem. Eller ja, oss. Så är det såklart inte. Alla bögar kontrollerar inte naglarna på samma sätt. Alla bögar beter sig inte likadant. Ändå kan det vara viktigt med gemensamma uttryck. Det kan vara gester, det kan vara sätt att klä sig, det kan vara låtar, filmer… Framför allt är det viktigt med gemensamma historier.

För några år sen gick jag en skrivarkurs och hade skrivit en text som innehöll en kärleksrelation mellan två män. När jag innan responsmötet i förbifarten nämnde min pojkvän sken en av de andra i gruppen upp och frågade mig om jag tror att homosexuella författare oftast skriver om homosexuella karaktärer? Svaret är nej, det tror jag inte. Historiskt sett har homosexuella författare skrivit om heterosexuella personer och relationer, precis som heterosexuella författare har gjort. När homosexuella karaktärer förekommit har de framställts som kriminella, dekadenta och hotfulla. Homosexuella i litteraturen, och i den övriga kulturen, har varit starkt under- och missrepresenterade. Homosexuella författare har alltså snarare undvikit att skriva, eller åtminstone undvikit att ge ut, romaner om homosexuella karaktärer. Ett exempel på detta är brittiska E.M. Forsters Maurice som fick vänta nästan sextio år på utgivning.

Den franska litteraturteoretikern Hélène Cixous myntade begreppet écriture féminine, direkt och lite slarvigt översatt: kvinnligt skrivande. Mer korrekt innebär begreppet att skriva in den kvinnliga kroppen och kvinnors erfarenheter i språk och text. Som Cixous skrev i sin inflytelserika essä The Laugh of the Medusa (1975):

Woman must write her self: must write about women and bring women to writing, from which they have been driven away as violently as from their bodies.

Den feministiska kampen och hbt-rörelsen är tätt sammanlänkande och det är lätt att byta ut kvinnan i citatet ovan mot en homosexuell person. Att homosexuella författare skriver homosexuella karaktärer och representerar sina egna och den homosexuella gruppens erfarenheter är tyvärr inte en självklarhet, men en nödvändighet. På samma sätt som kvinnorna i Cixous exempel har de homosexuella fördrivits från sina kroppar, och därmed även från möjligheten att skriva om dem.

Edmund White var banbrytande med att öppet skriva om sin homosexualitet i självbiografisk form. I En pojkes egen historia har sexualiteten visserligen en stor del, och här finns några explicita scener av tonårige Edmunds experimenterande, men fokus ligger snarare på upptäckten och processen med att förstå den än på det fysiska praktiserandet.

Vid den tiden hade jag en bok om Rodin. Varje eftermiddag satt jag på min säng och tittade på ett svartvitt foto av en tidig skulptur. Bronsåldern, en nakenstudie av en belgisk soldat – så realistisk att konstnären hade blivit beskylld för att ha gjort en avgjutning av modellen. Jag onanerade inte till bilden, och jag fantiserade heller inte om samlag med statyn av soldaten. Nej, jag älskade honom och berättade det för honom om och om igen, i viskningar som aldrig lät riktigt rätt, för jag kunde inte bli klok på vem jag var – hans son? hustru? bror? fiende? make? vän?

Det är inte bara sökande efter sex utan ett sökande efter kärlek, och en identitet. Vardagen med familjen. Relationen med den frånvarande pappan. Den dominanta systern. Vem är Edmund? Vem ska han bli? Det är en berättelse om att vara homosexuell men också om att växa upp, och att acceptera. White ställer sig frågan, som blir en stor vändpunkt i livet och hans berättande: Tänk om jag kunde skriva om mitt liv precis sådant som det var?

Jag kan identifiera mig med många tankar, känslor och situationer i En pojkes egen historia, och tror att många andra känner likadant. Detta är Edmund Whites historia, men blir även en del av vår gemensamma historia. Det är böcker som denna som får mig att fortsätta våga. Att komma ut gång på gång, varje dag i olika sammanhang. Att öppet visa kärlek till min pojkvän. Att aldrig undvika att skriva om homosexualitet. Nu har jag till exempel skrivit den här recensionen.