Maja Lundgren, Lars Norén, Ann Heberlein, P O Enguist, Bodil Malmsten, Liza Marklund och bloggarna Kissie och Blondinbella – alla har de på något sätt gestaltat ett jag. Med lite olika resultat och respons, men också i olika medier.

Nya medier skapar inte bara nya villkor för vem som kan uttrycka sig på vilket sätt, utan de synliggör också de gamla välbekanta medierna. När vi upplever boken som utmanad av radio, film eller av sociala medier ser vi skillnaderna, vad en bok är i förhållande till något annat, men nya medier har naturligtvis också ifrågasatt vardagliga gränser mellan privat och offentligt.

Hur människor konstruerar sina jag på olika mediala arenor är ämnet för litteraturvetaren Cristine Sarrimos bok Jagets scen. Det är ett omfattande ämne, egentligen alldeles för brett för att helt göras rättvisa av de olika huvudexempel boken tar upp, men det är nog heller inte meningen. Vi får visserligen inte veta alltför mycket om hur urvalet gjorts – av de sex författare och två bloggare som nämndes ovan – men mitt intryck är att det snarare eftersträvar variation än exakt jämförbarhet. För vad har egentligen Blondinbella och Lars Norén gemensamt?

Mest givande blir nog analysen när Sarrimo jämför de författare som har mer gemensamt. Norén och Maja Lundgren till exempel. Både ville de kritisera kultursverige genom att namnge personer och slå ganska vilt omkring sig. Ändå blev Norén närmast geniförklarad (eller, det var han väl redan), medan Lundgren faktiskt framställdes som psykiskt sjuk. Det blir intressant just för att det de gör är så lika och deras positioner åtminstone påminner om varandras. Också Lundgren var ju en hyllad författare innan Myggor och tigrar.

Mest olika får kanske de unga kvinnliga bloggarna och den gamle kulturräven Enquist hållas för. Hans självbiografi Ett annat liv är skriven i tredje person och med tydlig integritet. En och annan kritiker kände sig klart lurade på konfekten (fast jag blir sugen på att läsa). Så är Enquist också en väletablerad författare som kanske kan kosta på sig att göra sådant, medan bloggarna är direkt beroende av en knepig balansgång när de konstruerar sina jag. De måste å ena sidan provocera eller utmärka sig tillräckligt för att dra besökare, å den andra inte framstå i så negativ dager att flödet av annonsörer och andra möjligheter sinar.

Om Sarrimo beskriver Enquist som en författare som historiserar sitt jag, sätter in det i ett samhälleligt, tidsmässigt och geografiskt sammanhang, så framstår de båda bloggarna som påtagligt historielösa. De är den nyliberala ideologin personifierade, idel individer och entreprenörer. Sin egen lyckas smed. Egoboostande superkvinnor. ”There is no society.”

Förhandlingarna, striderna pågår hela tiden. Vi uttrycker och blir därmed oss själva. Sarrimo skriver:

de språkliga och diskursiva konstruktionerna av det individuella inre har en central existentiell betydelse för oss. Detta understryker att självframställningar kan ha en vittnande eller bekännande dimension som berör det emancipatoriska i skilda bemärkelser. Ett socialt jag skapas i kommunikationen med andra i vardagslivet

Det kan finnas handlingskraft i självframställandet, något frigörande, befriande. Men också begränsningar, fällor och faror.

När det gäller självbiografiskt skrivande framställs relationen mellan den som skriver och den som läser ofta som ett kontrakt eller en pakt, ”sanningspakten”. Så kände sig många som engagerat sig i Liza Marklunds Gömda svikna när debatten ställdes på sin spets och författare och förlag backade på sanningsanspråken. En annan balansgång går Ann Heberlein som i Ett gott liv på en gång måste bekräfta och försöka förändra bilden av sig själv från den skandalomsusade Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Vem är det som bestämmer villkoren för hur en text med biografiska anspråk tas emot? Författarens status? Kön? Hur andra medietexter framställer personen i fråga?

Det finns förmodligen inte ett enda rakt svar på det, men Sarrimo väcker mängder av spännande frågor.