Just som rubriken lyder skulle man kunna sammanfatta Josefin Branzell Hertz debutroman Eftervärkar. Det är en historia som lyfter fram ett inte ofta omskrivet tema, men med berättarteknik som lämnar en del att önska.

Eftervärkar handlar om precis det som romantiteln förmedlar: smärtan efteråt, sorgen som drabbar många kvinnor efter förlossning. Huvudkaraktären Sara genomgår en långdragen och i hennes egna ögon misslyckad förlossningsprocess och får svårt att hantera sin nya tillvaro när hon blivit hemskickad från sjukhuset. Hur tar man hand om ett spädbarn? Hur hanterar man tröttheten? Prestationsångesten?

Romanen kretsar uteslutande kring Sara. Hennes känslor och reaktioner på personerna i hennes omgivning under det gradvisa insjuknandet är berättelsens stomme. Genom detta snäva fokus framhävs viktig tematik: sjukdom och sjukvård legeras med kvinno- och modersrollen.

Författarens skildring av huvudkaraktärens reflektioner över människorna i hennes närhet är en av textens främsta kvaliteter, på grund av subjektiviteten som gör dem godtyckliga – Saras känslor, i synnerhet i romanens andra hälft, är inte helt rationella. Genom detta får texten dubbla lager, vilket främjar den.

Ett berättartekniskt inslag som är skickligt genomfört är skillnaden i ton mellan de insprängda journalanteckningarna och den övriga texten. Dessa fungerar också som ett andra perspektiv på Saras tillstånd, sett utifrån. Också de korta passagerna som är skrivna i jagform och skildrar förlossningen i romanens inledande del är skickligt författade. Jagets egen beskrivning av förlossningen är skarp och kompromisslös.

Men i övrigt är berättartekniken och språket i romanen inte helt välfungerande. Det är delvis små men betydelsefulla aspekter av texten som påverkar uppfattningen av den. Huvudkaraktärens namn upprepas till exempel i berättandet flera gånger per sida, ibland per stycke, vilket inte fungerar berättarmässigt och kan påverka hur välskriven skönlitteratur Eftervärkar egentligen upplevs som.

Också att handlingar och huvudkaraktärens mer symboliska reflektioner skrivs ut i texten medför att den blir en aning platt. I litteraturvetenskapliga termer skulle det beskrivas som att texten använder mycket ’telling’ istället för ’showing’, alltså att den förklarar snarare än visar. Även detta drag är något man som läsare reagerar på i texten, eftersom det inte lämnar något rum för egen slutledning.

På det hela taget är detta en roman med viktig tematik och fängslande händelseförlopp, trots de mindre övertygande stilistiska aspekterna.