Det är september och på Bjertorp slott på västgötaslätten träffas det litterära sällskapet Hans Viksten-stiftelsen för att under två dagar utse en författare som ska få deras prestigefulla pris. Den första dagen avlöper smärtfritt men morgonen därpå görs en fasansfull upptäckt. En av stiftelsens medlemmar hittas mördad på det mest makabra sätt.

I denna femte deckare av Kristina Appelqvist får vi stifta bekantskap med litteraturforskaren och talskrivaren Helena Waller. Hon har skinn på näsan och bär på en nyfikenhet på omvärlden som gör att hon hamnar i diverse delikata situationer. Lägg därtill en personlighet som gör att människor i hennes omgivning anförtror Helena sina hemligheter. Redan på första sidan får hon veta vem som förmodas få årets nobelpris i litteratur. Kan det vara så att det finns en läcka i Svenska Akademin? Förutom att vi får följa jakten på en mördare tar sig historien bakåt i tiden. Vårt mordoffer är en välkänd Karen Blixen-expert och här förpassas delar av berättelsen till slutet av 1993. En hemlig kärlekshistoria med en anonym älskare, romantiska resor fulla av Karen Blixen-influenser.

Vi får också lära känna Helena Wallers väninna, personalchefen Eva Norén. Även hon får ett mord på halsen då en av de anställda på ett äldreboende blir brutalt ihjälslagen med en stekpanna. Den döda kvinnan är illa omtyckt av de boende, anhöriga och kollegor så gärningsmänniskor finns det gott om. Men eftersom detta är en pusseldeckare kan vi vara säkra på att morden har en koppling till varandra …

Kristina Appelqvist är skicklig på att bygga karaktärer. Minns mig som en ängel vimlar av vanliga människor, fyllda av hopp, tvivel och hemligheter. Det är befriande friskt. En del av dem saknar självinsikt, såsom den uppblåsta Ulf Pärsson. Litteraturprofessorn som skriver kryptisk poesi som han själv prisar och som jag gillar att fnissa åt. Luften i romanen är full av outtalade konflikter och tysta suckar. Ingen är genomgående god utan alla bär på stråk av missunnsamhet och har relativt svullna egon. Mänskligt med andra ord.

Boken breder ut sig och stickspåren är många. Ibland går historien lite vilse och jag är tvungen att stanna upp och bläddra tillbaka för att komma rätt. Men det är alltid underhållande på ett puttrigt vis. Och på slutet faller alla pusselbitarna på plats, inte en enda har kommit bort.