Detta är egentligen ingen ny bok. Den har på sätt och vis redan skrivits för flera år sedan. Ungefär så presenterar Sigrid Rausing denna bok. Den baserar sig på upplevelser för tjugo år sedan, då hon läsåret 1993 – 1994 levde i anslutning till en nedlagd kolchos i Estland. En gammal kvarleva från Sovjetunionen. Och ett liv helt annorlunda från hennes svenska uppväxt, och det liv som hon levt i London sedan några år.

Här levde hon för att skriva en avhandling i antropologi, med en metod som på fackspråk brukar kallas participant observation – deltagande observation. Man lever tillsammans med en folkgrupp, och deltar i deras göranden och låtanden, för att sedan få konkret material att kunna skriva om eller basera sin forskning på. Hon skall arbeta som lärare på den lokala skolan. Till en början bor hon hos en ”vanlig” familj – pappan är halvt arbetslös, alkoholiserad och uppträder emellanåt hotfullt mot Sigrid. Barnen ser hon inte till. Alkoholismen hos den manliga befolkningen är mycket utbredd, precis som i det övriga forna Sovjetunionen.

Det första som hon måste överkomma är språkbarriären. Hon har läst estniska i London ett par år, men eftersom estniska är ett mycket komplicerat språk (närbesläktat med finska, och precis som det med en stor mängd kasus, vilket medger ett nästan oändligt antal möjliga böjningar av olika ord) går det knackigt. Invånarna i den före detta kolchosen pratar knappast, med några få undantag, någon vidare engelska. Och språkbarriären gör ju att det blir ett ohjälpligt gap mellan henne och lokalbefolkningen. Apropå språk har Estland en intressant svenskspråkig historia, som sträcker sig flera hundra år tillbaka. På skolan där hon jobbar finns t.ex. en svensklärare. Svenskan är inte direkt något som den sovjetiska ockupationsmakten befrämjade, så det nyvaknade intresset kan ses om ett led i motståndshandlingen och önskan om att markera sin nyvunna frihet. I ett av bokens bättre kapitel, om den estländska historien, går Rausing igenom inte bara den våldsamma 1900-talshistorien med dess sovjetiska förtryck, utan även den estländska förhistorien och då särskilt om det svenska inflytandet och t.ex. de svenska missionärer som befolkade just den halvö som Rausing bor på och som den före detta kolchosen ligger på.

Jag har inte läst Sigrid Rausings avhandling, och vet inte hur den skiljer sig från denna memoarbok. En given skillnad är ju dock att den vetenskapliga apparaten med noter och referenser etc är bortplockad. Det här är en på många sätt lättsammare bok. Ändå slår det mig vid slutad läsning att denna bok är ungefär lika personlig som en avhandling. Kanske är det lite väl tillspetsat och elakt att säga så, men för att vara en självbiografisk bok av Sigrid Rausing om Sigrid Rausings år i den nedlagda estländska kolchosen, är Sigrid Rausing märkligt frånvarande. Märkligt opersonlig. Jag nämnde i början hennes vetenskapliga metod – deltagande observation. Men för Sigrid Rausing måste tyngdpunkten absolut ha legat på den andra ordet – observation. Likväl är boken intressant, inte minst som initierad genomgång och skildring av estländsk, och i förlängningen europeisk och sovjetisk, 1900-talshistoria.