Bridget Jones är tillbaka. Det har nog få missat vid det här laget. 15 år, två barn och ett äktenskap (för att inte tala om två filmatiseringar och 15 miljoner sålda exemplar) senare är Bridget på flera sätt tillbaka där hon började. Ms Jones må vara Mrs Darcy sedan länge – Bridget Jones förblir hon alltjämt.

Med risk för att låta som varenda recensent som plockat upp Helen Fieldings eftersläntrande tredje roman om Bridget: det är som att återse en gammal väninna, det är det verkligen. Bridget är sig fullkomligt lik, samma impulsiva, vitsiga, kaloriräknande virrpanna som vanligt. Som om ingen tid alls gått. Och ärligt talat, om hon varit en verklig väninna jag återsett efter 15 år så hade jag nog blivit en smula orolig för henne.

Om du hört talas om Bridget Jones återkomst har du förmodligen inte heller undgått att notera att Fielding tagit livet av Mr Darcy. (Bridgets man och stora kärlek, människorättsjuristen Mark Darcy, alltså. Inte Jane Austens föregångare.) Darcy är död och Bridget är änka med två små barn, Billy och Mabel, den yngsta bara några månader när hon förlorade sin pappa.

När romanen börjar har det gått fem år sedan dess, men snart förflyttas vi ett år tillbaka därifrån, från april 2013 till april 2012, när Bridgets vänner bestämt sig för att det är dags för henne att börja dejta igen. Det blir en ofta underhållande, välfunnet uppdaterad repris av 30-årsålders singelliv för Bridget: samma eviga bantande, självhjälpsböcker, osäkerheter och missförstånd, nu även med sociala medier, dejtingsajter och botoxinjektioner.

Onsdag 25 april 2012
80,7 kg, kontroller av antal följare på Twitter 87, följare på Twitter 0, kalorier 4832 (dåligt men skulden ska läggas på icke-existerande följare på Twitter).

Yrkesmässigt tycks det inte heller ha hänt särskilt mycket. Hemma med barnen och försörjd av makens livförsäkring drömmer Bridget fortfarande lite diffust om att bli något inom media (nu genom att försöka sälja in ett filmmanus, en modern bearbetning av ”Anton Tjechovs Hedda Gabbler”). Bridget som förälder – ständigt på konfliktkurs med alla välstylade, överambitiösa tvåsamhetsmammor till barnens klasskompisar – är ganska klockrent oförebildlig och sorgen efter Darcy ger ett visst djup och svärta som förankrar en annars väl fluffig historia. Ändå kan jag tycka att hennes ekonomiska situation är lite för oproblematisk. Hur hög kan igenkänningsfaktorn bli med en (anti-)hjältinna som både slipper lönearbete och kan hålla sig med välstrukturerad barnflicka?

Fast visst. Söker man socialrealism är det väl ganska ostrategiskt att leta här. Vill man däremot få skratta åt sig själv i Bridgets och hennes vänners gestaltning, om man någonsin dagdrömt sig bort, väntat ihjäl sig på sms från någon, småljugit på dejtingsajter eller fyllepostat saker man ångrat dagen efter på sociala medier – för att inte tala om att åldernojja, bolla kräksjuka barn med huvudlöss, självförverkligande manusprojekt och unga älskare – ja, ni fattar.

Ringde Talitha för att dubbelkolla med henne:
”Vad har jag sagt om att inte ligga med någon för tidigt?”
”Du sa ’inte förrän du känner dig redo’, inte ’för tidigt’”, klargjorde jag och drog sedan Toms argument och tillade, för att ge ytterligare tyngd åt min åsikt: ”Vi har messat varandra i flera veckor. Det måste väl ändå vara ungefär som på Jane Austens tid, när de brevväxlade i flera månader och sedan bara typ gifte sig rakt av?”
”Bridget. Att ligga med en tjugonioåring från Twitter på andra detjen är inte ’ungefär som på Jane Austens tid’”.

Det finns en väldig dubbelhet i det här. Att läsa om Bridget är att känna igen sig – men långt ifrån alltid i saker man gärna vill känna igen sig i. Det är att snärjas in i drömmen om en konventionell slutscen à la Austen, så snusförnuftigt sötsliskig att jag nästan mår illa, och det är att ägna nästan lika mycket tid åt siffrorna på vågen som huvudpersonen själv. Frågan är om det inte också är att skriva in sig i en generation som både fysiskt och psykiskt vägrar bli äldre än 30-nånting?

Det är ett roligt återseende. Det är det. Men det är också lite skrämmande. Tid och erfarenhet, föräldraskap, äktenskap – jag vill trots allt gärna tro att det där är saker som påverkar en. Att tiden och livet gör något med oss. Tillför en smula mognad, perspektiv, lugn. Att det finns någon sorts balans mellan att vara den man är och att faktiskt lyckas gå vidare.