Prologen till Andrea Lundgrens roman Glupahungern är en trolsk sagoskildring med ett bildspråk som skapar associationer till John Bauers målningar. Sammetslen mossa och grönklädda bumlingar, stilla, svart och bråddjupt tjärnvatten, omgivet av höga tallar som en skyddande mur. Och Trädet, det mytomspunna björnträdet, vars gigantiska rotsystem vidarebefordrar pulserande hjärtslag genom skogsmarkerna. Här skildras på ett säreget, både storslaget och stillsamt vis en slags skapelseberättelse: om hur Björnen kom att bli Trädets son och Djuptjärnens dotter.

Jag hade velat vara kvar i denna saga, med dess melodiska trollbindande språk och mytiskt besjälade natur. Istället slängs jag ut i realismen i ett lantligt kök i utkanten av en norrländsk by under sent 40-tal. Till att börja med är också denna miljö fängslande. Romanen är tydligt förankrad i Överluleås glesbygdsperiferi, med fokus på landskapet och mentaliteten – eller föreställningen om denna – snarare än på en särskild namngiven ort. Ordkargheten, klockan som tickar på köksväggen och potatisen som skalas under trygg tystnad skapar en genuin känsla av den tid och plats som beskrivs. Men sammanförandet av dessa två världar, den magiska och realistiska, blir aldrig riktigt vad jag hoppats på.

Kanske är det de långa tidshoppen som ställer sig i vägen och gör att det känns som om jag aldrig får lära känna karaktärerna ordentligt. Kanske är det den snudd på obegripliga bondskan. Den ger texten autenticitet, men stakar också läsningen. Även för mig som har dialekten klingande i minnet från en barndom i samma geografiska område som romanens fiktiva by, är den ofta frustrerande svårgripbar.

Själva handlingen kretsar kring människorna i det lilla huset utanför byn, där Erik och Elina bor och där deras fyra barn växer upp. Närmaste grannen är Linus, Sup-Linus kallad, som alltid varit ”lite eljest” och bor som ensling i en stuga längre in i skogen. ”-Han har alltid gått sina egna vägar, den där Linus, brukade Elina säga och knipa ihop munnen på ett sätt som fick flickan att förstå att det där med egna vägar inte var något bra, kanske rent av farligt.” Att det inte är bra att vara eljest har också barnens pappa Erik fått erfara, han som redan som liten visste mer än man skulle men snabbt lärde sig att det är bäst att hålla tyst om sånt. ”Folk gillade inte att man var annorlunda.”

En vinterkväll ger sig Erik ut för att se till att den överförfriskade Linus inte stupar i en driva och blir liggande. Istället blir det Erik som inte kommer hem – och dottern Ingrid som blir den som ensam får bära tyngden av att kunna se det andra inte kan se.

Ingrids tröst i sorgen blir plantorna som hon får att sysselsätta sig med. Och skogen, med tjärnen, dit hon rymmer fast hon inte får. Och så knyts hennes öde ihop och blir en del av den pakt som en gång ingicks där. Av Tjärnen, Trädet och Björnen.

Det finns onekligen något Sara Lidmanskt över Andrea Lundgrens sätt att berätta. Kärvheten hos karaktärerna, det säregna språket med dialektal prägel och den sägenaktiga skildringen av naturen. I sina bästa stunder påminner det också om Selma Lagerlöfs berättarkonst; i berättarglädjen och sagoskimret, det på samma gång storslagna och lågmälda.

Ändå blir sagan aldrig så engagerande som jag hade önskat. Inledningen skapar förväntningar som sedan aldrig införlivas, och förutom de små glimtarna av magi som bryter igenom realismen här och där, känns historien ofta allt för endimensionell. Trollbunden blir jag bara i början av boken.