I en mycket hög byggnad i Stockholms utkant sitter Ingra Varg utstationerad av skatteverket. Hon ska gå igenom Linus Kaisers bokföring. Det kanske inte låter så spännande, men Kaiser är luftskeppsimperiebyggare och företaget Kaiser Airborns ekonomiska historia har en oväntat dunkel hemlighet.

Kleptomania är en fantasyroman där varken Stockholm eller Sverige är sig riktigt likt. Luftskeppen har gjort landet rikt, men mörka krafter är i rörelse. I huvudstadens utkanter pågår en mystisk och omfattande inbrottsvåg, det finns inga misstänkta men märkliga gestalter har setts röra sig i skuggorna.

Jag gillar verkligen Kristina Hårds version av verkligheten. Folksagovarelser som bortbytingar, troll och mylingar delar boksidor med mobiltelefoner, skattemyndigheten och en obehaglig finansminister utan att det uppstår några trovärdighetsproblem. Trollens beteende och sätt att tala känns övertygande och ganska läskigt, deras sångramsor om att koka människor känns genuina och tvångsgiftesscenen känns som hämtad ur en klassisk folksaga. Mylingarna är också mycket obehagliga och bortbytingen Halvar en av de bäst beskrivna karaktärerna. Miljöbeskrivningarna är både rika och rikliga, skogen tät och skrämmande, staden lika grådisig och statushetsig som i verkligheten och företagskontoret Kaisertorn är en imponerande skapelse där man till och med får veta hur mattorna känns att gå på.

Tyvärr så tycker jag att människoskildringarna inte håller samma klass, karaktärerna känns ofta platta och klyschiga och deras egenskaper ibland klumpigt planterade. Dialogen känns också på ett par ställen helt osannolik. Det är både märkligt och lite synd att en författare av Hårds kaliber som kan få både troll och luftskepp i ett modernt Stockholm att verka högst plausibla har problem med att göra sina huvudkaraktärer verklighetstrogna.

Boken har också en del logiska kullerbyttor i handlingen som jag har svårt att se mellan fingrarna med (varför står det till exempel namn på de odöpta barnens gravkors och varför finns det ens en hemlig kyrkogård i skogen för dem?).

Bortsett från ovanstående kritik så är boken som helhet både välskriven och riktigt bra, vilket gör att jag är beredd att strunta i skönhetsfelen. Den är lite seg i början (trots en dramatisk tågolycka alldeles i inledningen) men när berättelsen har fått upp farten så sträckläser man den med andan i halsen fram till den mycket dramatiska slutscenen.

Fantasyinslagen till trots så känns den ofta som en modern thriller och borde kunna locka fler läsare än de redan inbitna fantasyfansen. Att omslaget gör att den ser ut som en ordinär svensk kriminalroman kanske får en eller annan deckarläsare att göra ett (lyckat) felköp.

Kleptomania är den första delen i serien Arvet efter Kaiser. Jag ser fram emot fortsättningen och kan rekommendera en genomläsning, men hoppas att (de mänskliga) karaktärerna blir mer levande och vältecknade i uppföljarna.