De lata grekerna har levt över sina tillgångar, och nu får de betala priset. Förklaringarna var skamlöst stereotypa när skuldkrisen briserade i Grekland 2010. Grekerna plockade ut 13, 14 eller till och med 18 månadslöner, de fick bonusar för att komma till jobbet i tid och för att tvätta händerna, rapporterade europeiska tidningar. De tog ut för mycket semester, menade Angela Merkel, gick i pension vid 50 hävdade Jan Björklund. 40, sa Anders Borg. Sjukhuset i Aten hade 25 trädgårdsmästare anställda men ingen trädgård. Och så vidare och så vidare.

Kajsa Ekis Ekman slår med lätthet hål på myterna. Grekerna arbetar 2119 timmar om året, att jämföra med OECD-genomsnittet på 1739. Den genomsnittliga pensionsåldern ligger på 61,5 år, medan det europeiska genomsnittet är 61,1. De grekiska lönerna var däremot bland de lägsta i euroområdet – före krisens enorma nedskärningar.

Föreställ dig att din lön en dag upphör att komma. Månaderna går. Chefen säger: fortsätt arbeta eller så blir du avskedad. Föreställ dig samtidigt att alla du känner får sina löner halverade eller blir arbetslösa. Att SVT och SR stängs ner över en natt och att de privata radiostationerna har ersatt de anställda med en spellista. Att DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet går i konkurs inom loppet av ett halvår. Att skärgården säljs ut till spekulanter. Att sjukvården skärs ner så mycket att du uppmanas att själv ta med sprutor och bandage till sjukhuset. Att du en dag ser din kompis mormor tigga utanför Ica. Och till råga på allt, medan du fortsätter att arbeta gratis, kallas du lat av en samlad europeisk press.
Det här är vad som händer i Grekland just nu.

Ekis Ekman har under ett par år rapporterat från Grekland, följt med på demonstrationer, intervjuat människor och följt sina vänner där genom krisens bergochdalbana. Energisk protest byts mot passiviserande hopplöshet och Ekis Ekman konstaterar hur nära depression som samhällstillstånd och som psykiskt tillstånd hänger samman. Situationen för vanliga människor i Grekland kommer läsaren inpå huden.

Hon försöker intervjua politiker också. Ibland lyckas det, men de verkliga makthavarna går inte att få prata med. ”Trojkans” representanter, anonyma figurer från Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen, ger inte intervjuer. Inte teknokraten från ECB, statsminister Lukas Papadimos, heller. Det närmaste Ekis Ekman kommer är trojkans tolk, som har så dåligt betalt att hon fått flytta hem till mamma. Som många unga funderar hon på att emigrera.

Det är som att demokratin bara är en tunn fernissa, något man kan unna sig när man har råd. Och råd har Grekland inte; alla pengar måste gå till räntebetalningar till tyska och franska banker. Eurosamarbetet sätter ”normala” strategier som att devalvera eller till och med gå i konkurs ur spel. Och frågan är om inte den grekiska utsattheten är inbyggd i systemet från början?

Skulden är en bred skildring av situationen i Grekland, av orsaker specifika för landet och av orsaker med sin grund i det finanskapitalistiska systemet. Den frågar sig varför vi så gärna köper alla de där myterna om lata greker, men framför allt, och kanske mest drabbande, vad som händer med människorna som får leva med konsekvenserna av allt detta.