Psykodrama är sista delen i en trilogi, som började med Spådom (2011) och följdes av Sken (2012).

Vi får möta terapeuten på sin tillfälliga mottagning. En kvinna, svårt märkt av en brand söker upp honom och dramat kan börja. Det finns också en äldre kvinna, en handledare. Detta kan sägas vara ramen ur vilket kammarspelets undertryckta våldsamhet stormar.

Magnus Dahlström är en detaljernas mästare. Främst lukterna som är så framträdande  att det väcker minnen också hos mig som läsare. Kamfer, kokt potatis, blomdoft och, givetvis; brandrök. Här finns patientens kläder beskrivna intill absurditetens gräns.

Hennes fötter tätt ihop på golvet, orörliga, i svarta skor som såg nya ut, med snörning, noga knutna. Det nya lädret blänkte svagt. Tre hål för varje skosnöre, knutna i rosetter, kring varje hål ett knappt synligt mönster av runda former, utskuret i ovanlädret. Ljusgrå nylonbyxor; vilket fick det synliga partiet av själva benet mellan byxbenet och skon att tyckas blekt och ljust. Huden tolkades som vitaktig under det grå, som kontrast; vilket inte alls behövde stämma med den egentliga hudfärgen.

Kvinnan har, kanske, tänt på huset där hennes två barn och make, kanske, fanns. Hon har grava minnesluckor och ändrar ofta sin historia. Obehaget tilltar med narratologiskt hotande cirkelrörelser.  Vad är sant? Är hennes minnen, kanske minnen av minnen? Är hon ett offer eller en förövare? Och vad är sanning? Långa stunder är det tyst, patient och behandlare väntar ut varandra. Klockan tickar, flygplan hörs och så är besökstiden över. Det går så långsamt, jag tänker att det står helt still och varför pressar han henne inte!? Stilen är så tät, så tät, hungrigt kastar jag mig fram, forcerar läsningen. Men nej. Dahlström låter inte historien skyndas på.  Här saknas inte framåtrörelse, men den är gradvis, knappt skönjbar. Det som händer i kvinnans berättelse, överföringen, motöverföringen växer sig starkare och snart har förskjutningarna vridits om totalt. Jag blir själv förvirrad och tvingas ofta gå tillbaka i texten. Känslan av déjà vu upprepar (!), sig.

Jag funderar på hur han gör, Magnus Dahlström. Som dialogen:

-Jag såg när huset brann ned.

-Där du stod, i trädgården?

-Ja.

-Gick du tillbaka in i huset?

Tystnad.

-Hur fick du dina skador, minns du det?

Inget svar.

-Varför gjorde du det?

Inget svar.

Den är så lysande, så frustrerande och så skicklig. HUR gör han, Dahlström?

När sedan motöverföringen börjar ta sig rent fysiska uttryck, funderar jag på om terapeuten/psykologen själv hamnat i något av en psykos. Hos sin handledare har han svårt att förklara sin metod, varför han inte gör några framsteg. Han analyserar sina uppkastningar, hur man blandar vätskorna (gallan), till den rätta sammansättningen. Han tycker sig ha likadana brännskador som patienten, eller skär han sig så det skall bli identiskt?

Jag läser boken igen, jag drömmer om den. Magnus Dahlström skriver om människans psyke och han når in i varje por. Läs den!

Om så bara för denna mening:

”-Jag såg djuret och jag minns tydligt att det var skadat. Frambenen var knäckta. Ändå sprang det.”

Hur gör han? Hur fan gör han? Det sägs att han skriver på en pjäs nu. Under tiden ska jag läsa hans andra böcker. Grattis till er som väntat på denna.  Ni lär inte bli besvikna.