Det finns några rader ur kvartetten i musikalen Chess som gärna krafsar runt i mitt bakhuvud när media rapporterar kring den senaste händelseutvecklingen i Ukraina: ”som vi nu ser förvandlas till ett slagfält för/ det kalla krigets retorik/ en ockuperad zon”. Nog känns det lite just som ”kalla krigets retorik” när journalister försöker att lättöverskådligt fördela ukrainska politiker i kategorier som ont och gott, öst och väst, demokratiskt och auktoritärt?

Ukraina är mardrömmen för en journalist som helst vill ha en så entydig story som möjligt. För den som vill göra en studie i tillvarons komplexitet är Ukraina däremot en guldgruva.

Så skriver Anna-Lena Laurén, själv journalist och författare till flera böcker om det forna Sovjetunionen i Frihetens pris är okänt. Om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Hon rör sig själv kunnigt och inkännande i länderna hon skriver om, och med hennes bok i hand är det lätt att vilja invända mot den där skepsisen mot journalistkåren. Fast någon har sagt att bra journalister numera skriver just böcker – de nedbantade och sönderstressade papperstidningarna har inte resurser till den här typen av journalistik längre.

Människor bjuder in Laurén i sina hem, berättar om sina liv, sina bekymmer och framtidsdrömmar. Ibland gör de det för att de hoppas på hjälp av olika slag. Ibland naturligtvis för att föra fram sin egen agenda. Laurén låter osäkerheten och känslan av otillräcklighet finnas med i den färdiga skildringen på ett sätt som är väldigt sympatiskt.

Sedan Frihetens pris är okänt kom ut i september har det förstås hunnit hända en hel del i de länder hon skriver om – Ukraina, Georgien och Kirgizistan – men det har ju knappast gjort behovet av lättillgänglig kunskap om länderna mindre. Som bakgrund, och framför allt som introduktion till länder vi sällan hör särskilt mycket eller särskilt sammanhängande om, fungerar den absolut fortfarande.

Möjligen blir det lätt att läsa i ljuset av den senaste utvecklingen. Så här infekterat kan till exempel det språkliga läget låta:

I Ukraina kan man göra bort sig då man talar ryska bara därför att man använder den preposition som ens rysklärare har undervisat en i och säger ”na Ukraine”, i Ukraina. Så heter det på grammatiskt korrekt ryska. Men vissa ukrainare uppfattar detta som sårande eftersom den vanligaste prepositionen då man talar om länder på ryska är ”v”, till exempel ”v Germanii”, i Tyskland.
Enligt min rysklärare i Moskva är förklaringen helt språkvetenskaplig. Ordet Ukraina kommer från ordet kraj, det vill säga kant. På ryska säger man ”na kraju”, följaktligen heter det ”na Ukraine”. I Ukraina kallar man den förklaringen politisk.
Ryssarna har ändrat på sin egen grammatik av politiska skäl, säger en kameraman jag jobbar med.
När jag talar om detta för min rysklärare blir hon ursinnig och säger att det är ukrainarna själva som gör våld på rysk grammatik. Av politiska skäl.

De traditionella nationalistiska idéerna – ett land, ett folk, ett språk – griper onekligen omkring sig, trots att alla tre länderna i Lauréns bok (precis som de allra flesta länder) är ganska illa lämpade för sådant. Men det finns också helt andra tendenser och det är långt ifrån säkert att vardagsverkligheten har särskilt mycket att göra med den uppskruvade retoriken. På många håll talas språken sedan länge helt oproblematiskt parallellt. Så ja. Komplext.