Ett långt liv. Lennart Sjögren är över åttio, ett liv som tar sig form och synliggörs i en episk dikt om Noa. Språket även djupt åldrat – som om diktningen tar inspiration från uråldriga epos, men med anslag av poetens djupt egensinniga modernism.

Och Sjögren gör som vanligt. Gestaltar sig fri och söker i frihet sin begränsning. En dikt, från början till ett slut.

Kalla mig Noa
eller kalla mig något annat
jag var med om den stora floden
jag överlevde.

Så inleds en närgången berättelse om gubben Noa, berättad av Noa. Om arken som bar livet, på den stora floden – en uråldrig berättelse som finns tolkad inom många religioner, och på så skilda sätt – en mycket gammal berättelse.

I det planlösa söker jag minnas
jag söker pinnar till ett bygge
allt är pinnar
i jämförelse med floden och flodens tid

Sjögren tycker om att skifta person, låta lynnet och karaktär gestaltas och få styra språket. Söka i sökaren efter det som utmärker oss varelser, vi människor. I alla tider. Kalla mig Noa är en dikt i djup eftertanke – här framställs ett människoliv. Noas.

Hur tyst blev den natten
då de drunknade började uppsöka oss
några med ansiktena vända uppåt
de flesta nedåt
som om vattendjupet
skulle ge en sanning

men jag tror inte de sökte sanning
skräcken söker inte sanning.

Ett långt liv – ålderdomens dödsängslan, sorgen och onda handlingar – blir själsliga tvångstankar i ett utdöende perspektiv. Ständiga återskapta tankar i lidande, som en eftertanke – vad skapades och skapas? Vad formas i det nya – nu gamla – av begångna handlingar? Noa som överlevt floden, bygger upp dränkta städer men är själv förorenad av det floden ämnade skölja bort.
En döendes tankar, onda som goda — i tidslig lite skit samma; en poet – Noa, profeten som slutar återberätta, för berättelser är lika förgängliga som människoliv. Med tiden förorenas även berättelsen av språket – blir maktens anspråk för makt, mörkt religiöst.
Religion blir i Sjögrens dikt snarare som misstolkningar och vanvårdad historia – men genomgående — mänskligt. Det giftiga bildas hos dem som äger makt att återberätta – som begår ont i sanningens namn. Sin sanning, inte Noas, inte vår. Deras. Floden sköljde inte bort den ondskan.

”Det är ett ont liv
ännu ondare än vad jag förut trott.”

Noa låter det vanhelgade vara, har inte mod eller kraft att bryta mytbildningen, att bestrida de fel han ser återupprepas. En lärdom från tiden innan floden, som går förlorad. För att bortom och ovanför har hans liv på nytt formulerats, till en giftig myt och en makt återskapt med tolkningsföreträde. Som straffar dem som vill finna vidare vetande, eller hos det främmande en källa till nya insikter och utsikter. Gestaltat i dikt av ett möte med en resande, en fråga om guds närvaro:

Han sade:
jag har ett annat svar till dig.
Du talade om floden
och alla de som vattnet tog
och som överlevde, byggde städerna
och började det nya kriget

Det är en synvilla du lever
den grymmaste av drömmar
och den har bundit dig så hårt
att ingen annan än du själv kan få dig fri
jag tvivlar att du orkar.

Enligt myterna kring Noa – så påmindes Gud att låta vattnet sjunka undan, med löfte att aldrig igen dränka världen. Men löftet skapar förvirring – synen av det nya återbyggda som gjutet av samma synd, nya murar och nya krig — fast samma. Vilken gudomlighet ryms i det löftet?

Dikten gör berättelsen åter relevant, sorgen att stå ensam och tyst med kunskap. I åldrandets och uråldriga ålderdomens namn; ett liv som vill ta slut — i tystnad … En livstid styrd av desperation, feghet och dödsångest — till en gammal mans tysta kontemplation. I eftertanke förbannar han sin överlevnad, önskar sig tillbaka i tid, att få dränkas i stora floden. Ett människoliv i befriande gestaltning — som samtidigt blir ett offer och som symbol för kommande onda härjningar — mot allt vettigt och trots all god vilja.

Berätta för mig
du som en gång ska leva långt efter mig
varför detta var så länge sen
varför ondskan blev så stor

Enkelt språk — styrt enkelt — men som är ett poetiskt mästerstycke. Tiden tar väl hand om det tidlösa, Sjögren! Om dikten får åldras som dikt och kvar i egenskap av djupt egensinnig diktning.