I Ge och ta delar Adam Grant in människor i tre kategorier. Givare, tagare och matchare. Det är precis som det låter. En del människor tar, en del ger och en del har noga koll på att tagande och givandet är reciprokt.

Efter att ha studerat organisationer och arbetsplatser upptäckte Grant att de människor som kategoriserades som givare återfanns både på botten och på toppen i organisationerna. Det vill säga det gick både bättre och sämre för dem än för tagarna och matcharna. Det är den upptäckten boken analyserar på ett ganska omfattande sätt.

Att vara en givare i ett sammanhang utanför familjen och den nära vänkretsen innebär att man delar med sig av sin tid, kunskap och övriga resurser till sina medarbetare och sina kontakter utan att förvänta sig eller kräva en gentjänst. Man gör det för att öka på den totala mängden kunskap och framgång i arbetsgruppen, eller för att helt enkelt hjälpa en individ som ber om hjälp att lyckas i sitt arbete.

Skillnaden mellan de olika kategorierna av människotyper är att tagarna och matcharna betraktar det här med resursfördelning som ett nollsummespel medan givarna är medvetna om att det skapas ett mervärde om resurser delas. Givarna skapar win-win-situationer och ökar kakans storlek, så att alla som är med och delar får en större bit än som skulle vara fallet om kunskap och andra resurser hemlighölls.

Så hur kan det då vara att givarmentaliteten kan göra att givaren återfinns både på toppen och botten av organisationer? Jo, det handlar om att ge på ett sätt som inte bränner ut dig som människa. Tagare är skickliga på att utnyttja givarnas välvillighet. Det är de människor som ibland kallas för energitjuvar. En givare måste helt enkelt lära sig att ge på ett intelligent sätt.

I boken möter vi exempel på synnerligen framgångsrika givare. Unika människor som trollar fram mervärde med knäna. Vi möter också människor som har justerat sitt givande för att rädda sig själva från utbrändhet. Vi kommer också in på ett mycket intressant resonemang om altruism kontra egoism. Jag skulle vilja säga att det är det mest intressanta kapitlet i boken.

Samtidigt som boken berättar något viktigt är det lite sorgligt att den uppenbarligen behövs. Människans evolutionära framgång bygger ju på just vår förmåga att samarbeta och sätta gruppens överlevnad framför den egna. Boken är skriven i USA och personer i boken berättar om att de själva försöker kamouflera sin givarmentalitet av rädsla för att uppfattas som svaga och därmed inte komma ifråga för avancemang eller nya jobb. Det är möjligt att företagsklimatet är hårdare och mer konkurrensinriktat i USA än i Skandinavien. Jag får lite den uppfattningen när jag läser boken. Men parallellt med ett tufft arbetsklimat så arbetas det mer och mer i team. I sådana arbetsgrupper är det lättare att skapa en givarmentalitet eftersom det blir så tydligt och uppenbart att alla tjänar på att hjälpa alla i gruppen.

Boken är matad med intressant forskning om allehanda ämnen som rör mänsklig interaktion. En sak som jag har läst förut och som Grant pushar för är att människor ökar känslan av mening i livet genom att ägna sig åt ideellt arbete 100-800 timmar om året. Fler eller färre timmar ökar inte välbefinnandet utan skapar tvärtom känslor av meningslöshet. Det gäller också att arbeta ideellt med något man verkligen brinner för och att koncentrera dessa timmar till en dag i veckan eller liknande. Mycket intressant.

Ge och ta har blivit väldigt populär och är snabbläst och enkel att ta till sig. Även om den mest handlar om arbetslivet så finns här kunskap som de flesta kan ha nytta av att känna till. Och den ger oss också en påminnelse om att det är saligare att giva än att taga. I de allra flesta sammanhang.