Jag och min syster har precis varit och sett på bio. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är som alla säkert redan vet från början en bestseller av Jonas Jonasson, som blev hyllad av läsarna, sågad (om ens uppmärksammad alls) av kritikerna. Lite samma sak visade det sig bli med filmen, som visserligen knep guldbaggen för publikens pris, men inte belönades i någon av de mer prestigefyllda kategorierna. Själv har jag inte läst boken, men tyckte att filmen var klart underhållande.

Film gjord på litterär förlaga är väldigt vanligt förekommande. Tidigare i höst har vi kunnat se Mig äger ingen, som i lanseringen möttes av ilska från en försummad Åsa Linderborg, som tyckte att filmteamet tagit sig för stora friheter med manuset. Hur är det egentligen, när en bok ska bli film? Vad kan man förvänta sig, och vad kan man inte förvänta sig? Kan filmen aldrig bli lika bra som boken? Är jämförelser ens vettiga att göra, eftersom det rör sig om så pass olika medier, och en bok på trehundra sidor knappast kan översättas till knappa två timmars film?

Jag har själv anledning att fundera över saken, nu när min bok Det borde finnas regler blir film. Castingen är i full gång i Malmö och redan till sommaren kommer inspelningen att köra igång. Vem blir Mia, vem blir Mirjam, vem blir Karl? Hur kommer 40-åringen Per Hyllén att se ut? Vilka av scenerna i boken kommer att vara med, och vilka kommer inte att vara det? Nästa år får vi veta, då den går upp på biograferna… Vad tycker biopubliken? Vad tycker läsarna? Vad tycker kritikerna? Och vad tycker jag (om man bortser från den fantastiska egokicken att se det där ”efter boken av Lina Arvidsson” i inledningstexterna… Läs mer om filmen Det borde finnas regler på min blogg och på produktionsbolaget Mints hemsida.

Men nu åter in i litteraturen förstås! Vi på dagensbok har som vanligt bäddat upp med boktips för er under veckan som kommer. Christina börjar veckan med en varm recension av Emma Karinsdotters debut. Romanen heter Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig och handlar om destruktiv förälskelse. Prosalyrik som hyllas för språkets och den psykologiska vinklingens skull.

På tisdag skriver Marie om Katja Kettus Barnmorskan, en mörk och skitig och till en början krånglig roman som utspelar sig i Lappland 1944-1945. Men den äter sig in i ben och märg, och får Marie att inleda recensionen ”Åh herregud vilken roman!”.

På onsdag skriver Richard om en bok med litteraturkritik, Samtida fördomar, av Charles Baudelaire som ellerströms gett ut. Det är verkligen litteratur om litteratur på hög nivå, och en intressant ingång till Baudelaires tänkande, men för att uppskatta den till fullo måste man verkligen vara insatt i fransk litteratur, tycker Richard. Kanske mer intressant historiskt dokument än underhållande nutidsläsning.

På torsdag skriver Kari om Ge och ta av Adam Grant. Hon tycker att den är en upplyftande bok om fördelarna med en givande attityd i arbetslivet.

På fredag skriver Håkan om Lennart Sjögrens Kalla mig Noa (”Jag har lyckan att recensera den. Ett underverk!”) Och en bonusrecension av Tolvnitton Förlags antologi Poeter 10.0.

Och vad som kommer till helgen, det får ni se då!