Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner är en ungdomsroman för åldrarna 12-15 av författare Malin Stehn som tidigare publicerat barnböcker. I denna möter vi Lovisa under några månader på vårterminen i åttan. Det är en vardagsskildring som utan grandiosa tematiska inslag vill skildra stora tillstånd och händelser i en 14-årig människas liv.

Det är alltså Lovisa som är berättarrösten och enbart hennes tankar och känslor läsaren tar del av; berättelsen ter sig relativt klassisk i sin struktur och narratologi. Lovisa har en mamma som är utbränd, en pappa som inte riktigt kan hantera situationen, och en farmor som mest är dömande när hon kommer och ska avlasta. Utöver det verkar hennes hjärna helt ha slutat fungera när hon ska plugga, och hennes granne Simon som pratar med henne på väg till skolan hela tiden är mest ett störande moment i hennes vardag. Det enda som fungerar som tröst och hjälp, när det bara kommer gråt från föräldrarnas sovrum och klassföreståndaren klagar, är idolmusikern Rickys musik. Han är Lovisas kärleksdröm och själsfrände.

Efter det upplägget utvecklar sig historien ganska förväntat, med en del förvisso annorlunda inslag, som Simons bemötande som bara blir finare och varmare ju mer historien utvecklar sig, och inte mindre än två konserter som båda blir spännande och lite oväntade sekvenser i en annars ganska konventionell intrigutveckling.

Vad som är mindre övertygande i den här romanen är berättarrösten och själva framberättandet av historien, eftersom rösten väldigt sällan låter som en 14 år gammal högstadietjej och väldigt ofta låter som en vuxen författare som eventuellt inte har reflekterat över vilken karaktär hon använder som kanal för skildringen. Språket och uttrycken faller tyvärr aldrig på plats på ett tillfredsställande vis i texten, och detta hindrar på ett sätt intrigen från att verkligen bli inlevelsefull.

Något annat som en också kan invända mot är huvudkaraktärens porträtt som faktiskt aldrig blir riktigt levande. Det finns en slags brist på reflektion hos henne, trots förstapersonsperspektivet, som medför att hon blir mindre trovärdig som kännande individ. Det finns förvisso någon mån av bearbetning av familjesituationen och den tuffa skolgången, men det är något, kanske på grund av den inte så trovärdiga narratologiska aspekten, som gör att Lovisa ändå inte upplevs som en dynamisk och komplex karaktär.

Men ovan nämnda kan givetvis vara ett medvetet stilval av Stehn, eftersom texten på så vis blir rappare, lite ironisk i tonen. Detta är, kanhända, ett sätt att avhandla svåra problem som utbrändhet, bristfälligt föräldraskap och prestationsrelaterad ångest på ett lättillgängligt sätt. Det är trots allt en roman som riktar sig till unga, och kanske har bedömningen gjorts att en förhållandevis enkel karaktärsuppsättning och konventionell intrig gynnar dessa teman och berättelsen när de ska skildras för den målgruppen. Formmässigt finns alltså en del kvar att önska från Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner, men det är överlag en trevlig historia som Stehn har författat.