Flickan i de vindlande gångarna är fortsättningen på Den första flickan skogen möter, en bok som handlar om sommaren då huvudpersonen Hanna fyller tolv år, dras mellan vännerna Jonna (bestämd, präktig, lite barnslig) och Sabina (kaxig, lockande, opålitlig), och dessutom handskas med slitningar mellan föräldrarna. Dessutom är det sommaren då Rydöbruks mest populära tjej Linda Palm försvinner. Vad som har hänt henne får man inte veta, istället bildar försvinnandet en bakgrund till Hannas utveckling från barn till tonåring, hennes funderingar kring kropp och känslor, vänskap och trygghet. Den lilla orten Rydöbruk målas upp som ett barndomsparadis som plötsligt skakas av det okända onda som uppenbarligen finns där ute någonstans.

I den nya boken har det gått ett och ett halvt år och Hanna har flyttat till Göteborg. Hon är tillbaka på besök i Rydöbruk på sportlovet och hälsar på Jonna. Det är vinter och mycket av det som hände i förra boken känns avlägset, samtidigt som det kommer tillbaka så som sinnestillstånd ofta gör när man återser gamla miljöer och vänner efter att ha varit borta. Och när en tjej i Hannas ålder försöker ta sitt liv och hamnar i koma börjar Jonna och Hanna återigen att fundera på Linda Palm, och på om detta nya drama har något med det gamla att göra.

Detta är ingen dålig bok, men det är ack så tydligt att den inte bygger på någon egen idé utan enbart är en utbyggnad av Den första flickan skogen möter. Eriksson Sandberg har egentligen sagt det hon ville säga i den första boken, som var en briljant och egensinnig berättelse, med absolut gehör för Hannas, eller i en vidare bemärkelse flickans, tankar och sätt att se på omvärlden. Den hade ett stort persongalleri av personer i Hannas närhet: föräldrar, vänner och ovänner, de populära och de jobbiga, men också byns original, som bidrog till att göra orten levande och spännande. Här är det egentligen bara Hanna, Jonna och Sabina som får gestalt. Författaren är fortfarande skicklig på att skildra deras olika personligheter och spänningar dem emellan, men inget nytt tillförs.

Den första flickan skogen möter hade också flera teman: vänskapen mellan unga flickor, ung kärlek och aningar om sexualitet, barndomens lekar och sagor – och spänningen som uppstår när man anar de mörka stråk som vuxenvärlden gömmer. Mystiken låg som en stark underström snarare än i öppen dager. Flickan i de vindlande gångarna fokuserar istället nästan enbart på att lösa mysterier: vad hände med Linda Palm och varför försökte Olivia begå självmord? Jag tror att det kommer att fylla ett behov hos många läsare att få reda på svaret, men tycker ändå att det är lite synd att författaren valt att ge det. Mystiken försvinner även när det gäller de andra delarna: Hanna är inte längre tolvåringsosäker på sig själv, hon har växt ifrån Rydöbruk, och både orten och människorna avförtrollas.

Återigen: Flickan i de vindlande gångarna är ingen dålig bok. Men den tjänar inte på jämförelsen med sin föregångare.