Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna.

Så står det på baksidan av Julia Skotts Kroppspanik. Det uttrycket kan (till viss del) sammanfatta hela boken.

Genom att genomskåda ett samhälle styrt av kropps-, vikt- och matfixering så till den grad att det blir en sorts panik försöker Skott få oss, samhällets invånare, att må lite bättre – och framförallt, att genomskåda lite mer.

Hon visar hur bantning inte funkar – och ifrågasätter varför en ens ska banta. Hon tar död på myter som kopplar samman tjockhet med ohälsa och lathet. Hon undersöker hälsofaran i bantningshysterin. Hon dissar BMI och kollar upp språkbruk kring fett och kropp.

I like it! Det är tufft och coolt och folkbildande på samma gång. Men det finns en del problem, tänker jag.

Dels, menar jag, finns det olika typer av kritik att framföra mot smalhetshetsen och det ätstörda (eller snarare viktstörda) samhällsklimatet. Det är dels den kritik som handlar om myterna, som att tjocka personer är sjuka (det är de inte, inte mer än smala människor) och om hur de kassa gå-ner-i-vikt-tipsen inte funkar och liknande. Sen är det den som på allvar genomskådar och ifrågasätter systemet, som frågar varför det är så himla viktigt att vara smal, varför smalhet är lika med skönhet, varför det är viktigt att vara snygg, och hur smalhet och snygghet har blivit en del av hur människor värdesätts. Det är den kritik som gör en intersektionell maktanalys av alltihopa. Som ser vem som tjänar på att folk vill gå ner i vikt, på att folk mår dåligt, på att folk ställer sig på vågen istället för barrikaden.

Skott framför båda sorternas kritik, men det är bäst när hon kör på den sista. Det är den jag upplever som verkligt kritisk, och farlig. Och då tänker jag att den första sortens kritik ibland liksom motarbetar, nästan normaliserar vikthetsen. Blir en mellanväg som inte riktigt funkar.

Samtidigt, det Skott gör är att ta hänsyn. Hänsyn till att även om en är en radikal person så kanske en inte alltid står emot trycket. Och då kan det behövas något mittemellan, kanske.

Ibland saknar jag också den helt genomtänkta intersektionella maktanalysen. Eller, jag skulle önska att den blev tydligare. Jag skulle vilja att det fanns ännu mer feminism, djupare diskussioner om klass och ras, och ännu mer kapitalismkritik. Helt enkelt, ibland önskar jag mig lite mer. Dessutom kan jag ibland störa mig på språkmässiga grejer, men det är mer som en petitess.

I ett avsnitt skriver Skott om den blogg hon drivit, och som lett till att hon skrev boken, bloggen Kroppsbilder. Hon berättar om hur hon blev kritiserad – och om hur hon på sätt och vis blev förvånad över det. Hon beskriver hur folk reagerade som om hon hade sagt att alla smala människor borde skjutas – vilket hon verkligen inte sagt – men det hon stod för var ju att alla människor skulle få vara och känna sig värdefulla oavsett kroppsform – hur kunde andra bli arga på det? Det här får mig att tänka på ett Audre Lorde-citat:

Caring for myself is not self-indulgence, it is self-preservation, and that is an act of political warfare.

Skott tyckte inte att hon egentligen hade extrema åsikter (vadå, alla är väl för allas lika värde?). Men jag tänker att det hon säger: att alla människor kan och får må bra, kanske är det mest radikala och extrema och farliga en kan säga. Att det är ett motstånd mot den maktutövning som ligger i sjukdomsförklaringen. Att det stärker, peppar, att den får folk att orka, orka stå på barrikaderna, orka skita i normerna, orka må bra, orka göra motstånd. Det är på gränsen mellan det individuella och det kollektiva, det personliga och politiska, egna och strukturella. Och det är hårt och kraftfullt. Om Skotts bok kan funka så, vilket jag tycker att den gör, så är den som ett knytnävsslag.