Det är förmodligen inte så lite symptomatiskt att mitt intresse för adelsfigurerna i Carin Bergströms Passion & skilsmässa skruvas upp ett snäpp när hon påpekar att de är samtida med Jane Austen. Mitt historieintresse vilar tungt på skönlitteraturen – det är ju oftast där det förflutna blir verkligt tillgängligt. Lite paradoxalt: får liv.

Den historia, de människor som verkligen levt har ju sällan lämnat så mycket efter sig att de träder fram för oss på det sättet. Där har förstås Bergström en fördel i att hon sysslar med andra än ”vanligt folk” – hon undersöker möjligheterna till skilsmässa i den svenska adeln kring sekelskiftet 1800 – människor som både ansett sig själva och av andra ansetts vara intressanta att dokumentera.

Det gör såklart att jag hinner tänka, både en och två gånger, ”Men hur var det för alla andra, då?” Högadeln, som Bergström skriver om, verkar ha haft både ganska egna värderingar och egna sätt att få saker gjorda på. Liksom dem som har resurser idag – pengar, tid och kanske framför allt rätt kontakter – kunde de åstadkomma sådant andra förmodligen bara kunde drömma om. Sådant som av flera skäl var otänkbart för andra samhällsklasser – och andra tider.

För precis som med Jane Austen (framför allt hennes privata brev) är det ett problem att följande generationer tyckte att anfäderna var pinsamt vulgära och mörkade somligt. Sekelskiftet 1800 var för det senare 1800-talet mer frispråkigt än vad som riktigt gick att stå ut med. Även om det ur vår synvinkel kanske många gånger snarare uttalade sig i kod.

Då är det förstås fint att ha en historiker att hålla i handen, någon som kan tolka och sätta in i sammanhang – och så bidra med lite källkritik. För i vår tid har den något mytologiserade överklassen uppenbarligen blivit en del av turistindustrin:

Det vilar någonting romantiskt över den här historien som senare tider inte tvekat att förbättra och slå mynt av. Man spinner på temat den olycklige greven på Säfstaholm som blir övergiven av sin unga grevinna för att hon förälskat sig i den vackre gardesofficeren, tillika makens bäste vän, och låter sig enleveras av honom. Idag är Säfstaholm utanför Vingåker ett omtyckt besöksmål och här liksom på så många andra herrgårdar som öppnats för allmänheten berättar man gärna skrönor om de gamla ägarna. Gustaf Trolle-Bonde lär enligt dessa ha blivit så otröstlig när hustrun lämnade honom att han grät sig blind. Det sägs också att greven lät jämna den allé med marken, i vilken han såg sin hustru försvinna när hon lämnade honom och hemmet på Säfstaholm. Under deras korta äktenskap lät Gustaf bygga om parken på Säfstaholm från en fransk renässanspark med raka linjer till en engelsk ”naturpark” med mjukare former. Det kan vara den åtgärden som spökar när dylika anekdoter om skövlade alléer kommer på tal.

Paret i citatet är på en gång ganska typiskt och mycket ovanligt. De fick sin skilsmässa beviljad direkt av den regerande hertig Karl och på grund av ”en olyckligtvis saknad överensstämmelse i lynne och sinnelag”. Det var ovanligt. Att det officiella skälet inte var det som faktiskt hänt – att hon rymt med en annan – tycks däremot ha varit ganska vanligt. Även om oförlåtlig otrohet var det vanliga skälet till en skilsmässa var det nästan alltid maken som erkände sådan. Ibland var det säkert sant, men ganska ofta verkar det ha varit ren fiktion.

Åtminstone kunde man inte erkänna otrohet med den man ville gifta om sig med, för då fick man inte göra det. Istället tycks den adlige maken ofta ha bekänt faderskap till någon ogift pigas barn och hon fick ett ordentligt underhåll för besväret. Och vad som egentligen hade hänt? Därom tiger förstås arkiven stilla. Tyvärr.

Om Passion & skilsmässa – och, som sagt, förmodligen arkiven – har rätt lite att säga om hur några ogifta pigor uppfattade saken, så får vi ändå en ganska levande bild av bokens huvudpersoner, de intriganta högadliga. Här finns, förutom själva skilsmässodokumenten, också kvarlämnade brev, memoarer och biografier (även om behållningen av de sistnämnda kanske just är de senare generationernas genans och vilja att släta över). Inte minst Malla Silfverstolpes melodramatiska memoarer – hon hade en bästa väninna som lämnade sin femtio år äldre make – levandegör hur inte alldeles oproblematiskt uppbrottet kunde vara.

Med tanke på hur stor roll börd, arvsrätt och maktallianser baserade på släktskap spelat i de här klasserna är det kanske förvånande att toleransen för sexuella snedsteg, både före och under äktenskapet, ändå tycks ha varit ganska utbredd både för kvinnor och män. Så länge det offentliga livet såg snyggt ut på ytan verkar det ha funnits visst handlingsutrymme privat.

Men så mitt i det där traditionella dubbelspelet smyger sig något annat in, något som gör det outhärdligt att låtsas, tvunget att bryta upp och ställa allt på ända. Något som kanske eller kanske inte är en ganska modern idé. Kärlek.