Den som är bevandrad i David Levithan och hans berättelser vet att Alla hjärtans dag spelar en rätt speciell roll i hans författarskap. Till Alla hjärtans dag varje år har Levithan sedan high school skrivit kärleksberättelser till sina vänner och flera av hans romaner har uppstått ur sådana Alla hjärtans dag-noveller. Åtminstone Ibland bara måste man, The realm of possibility, Are we there yet? och Liten parlör för älskande ska ha det ursprunget.

Novellsamlingen How they met, and other stories samlar ännu fler av de där berättelserna, inte minst, som titeln avslöjar, om möten mellan människor – som baksidestexten sammanfattar det:

It was on a plane. It was at Starbucks. It was in physics class. It was during the war.

It was a setup. It was completely random. They were dancing. One of them ordered a pizza and the other showed up.

It was instant. It took time. It was a disaster. It lasted.

Med i How they met finns bland annat den allra första av Levithans Alla hjärtans dag-noveller. Den heter ”A romantic inclination” och skrevs av en uttråkad, tonårig Levithan på fysiklektionerna. Han ögnade helt enkelt igenom fysikboken i jakt på alla begrepp som kunde användas romantiskt och det blev en berättelse om ett par som sneglar på varandra under en fysiklektion.

Nu är inte just den berättelsen någon av mina favoriter, men det är spännande att få även några av dessa mindre perfekta, första försök (eller så är det jag som inte behärskar engelska fysiktermer tillräckligt för att uppskatta briljansen? Fast jag tror faktiskt inte det) i ljuset av verkligt briljanta experiment ur författarskapet, som till exempel ordboksformen i Liten parlör för älskande.

Titeln How they met ska för övrigt, skriver författaren i förordet, förstås inte bara som hur olika novellkaraktärer träffas, utan också just hur de olika texterna i samlingen möts. Det är en tanke som fångar något, tänker jag. Något typiskt Levithan. Det där som uppstår emellan.

Ofta handlar det just om berättelser, om hur livet är omöjligt att skilja från våra berättelser om livet. Som i ”The number of people who meet on airplanes” som övergår från en berättelse om ett par som träffas på flyget till hur de själva berättar berättelsen om hur de träffades på flyget – tills de en dag träffar någon som alldeles reviderar hur det egentligen hände. Eller om släktberättelser om hur mor- och farföräldrar träffades – hur det kommer sig att man råkat bli till alls. Eller om allt man inte får berätta, som kan växa som en osväljbar tugga i halsen, som i ”The alumni interview” som börjar: ”It is never easy to have a collage interview with your closeted boyfriend’s father.”

Lite ängslig är man ju att en samling med arton olika berättelser om romantisk kärlek ska bli lite för mycket av samma. Som bara vispgrädde eller som billigt bubbel på fastande mage. Sådan är han nu inte, Levithan. Visst finns här berättelser som är mer eller mindre förglömliga och sådana som drabbar betydligt mer (den om collageintervjun med ens hemlige pojkväns homofoba pappa är definitivt av det senare slaget). Men variationen är stor. Ibland är det stor kärlek; ibland är det något helt annat som visar sig vara det väsentliga. Andra typer av relationer, andra typer av kärlekar. En text handlar väldigt finstämt om behovet att skriva låtar, en annan beskriver dans – huvudpersonen är dansare – bättre än någon jag kan komma på.

When you dance, you measure distance as if it’s a solid thing; you make precise judgments every time two bodies exist in relation to each other. So I knew right away the definition of the space between us.

How they met är på en gång precis vad man förväntar sig av en Alla hjärtans dag-samling och någonting delvis annorlunda. Något som uppstår i mångfalden, i utrymmena emellan.