Hon måste använda det där någon gång, i en barnbok naturligtvis, vuxna är för tröga. Men i böckerna för barn kan hon vara så barnslig och fantasifull hon vill.

Edith Nesbit, även kallad E.Nesbit är författare. ”Jag trodde du var en man först”, säger hennes unge beundrare med fjunig mustasch. Främst är E. Nesbit känd för sina barnböcker, men hon drömmer om att en dag kunna skapa den stora romanen. Hon är gift med Hubert Bland, och tillsammans bor de på tjusiga Well Hall, där det ofta anordnas excentriska festligheter med sång, musik, lekar och litterära samtal. Med i huset bor även deras barn, bland dem mest utmärkande Rosamund, som är sjutton i väntan på att bli en riktig kvinna. Och Alice Hoatson, även kallad Mouse, hushållerska och barnpasserska. Till festerna kommer kända författare som H.G. Wells, han som skrev den stora boken om tidsresor. Och George Bernhard Shaw, kritiker och författare. Så kallad samhällsdebattör.

Det är en ny värld, eller ska bli. Jämställdheten är blott i sin vagga. Tiden är 1890. Och Fabian Society har grundats av Englands ledande kulturpersonligheter, det yngre gardet. ”Upplysning, inte revolution”, förespråkar man. Korsetterna av, men det råder olika bud om man har tid att engagera sig i kvinnornas rösträtt.

Detta är en fin liten bok, som inte alls var vad jag förväntade mig. Omslaget och beskrivningen gav intrycket av en mer svårtillgänglig sak, gränsande till facklitteratur, och jag sköt läsningen framför mig. Förväntade mig tung läsning, om än intressant. Men Ambjörnsson berättar främst genom skönlitterär gestaltning.

Ljud av avlägsna skratt. Halvkvävda ljud, steg som plötsligt upphör. Ett fladdrande ljus, någonstans i närheten. Ingen av dem märker det, inte mannen som dröjer kvar i det förflutna, inte flickan som uppmärksamt iakttar honom.
- Tiden är inte en linje, utan en dimension, säger H.G. Wells, för något måste han faktiskt säga nu. Precis som rummet kan man kröka tiden, om man bara visste tillräckligt och kunde röra sig fortare än ljuset kunde man färdas i tiden…
- Jaha, säger Rosamund. Jag förstår.
Det gör hon inte.
- Och om du kunde färdas i tiden? frågar Wells. Vad skulle du göra då?
Rosamund vet genast.
- Gå tillbaka. Ta reda på varför min mamma sa det hon sa. Hon sa något jag inte förstod, förklarar hon, men tystnar.
Wells märker det inte. Han tänker på sin egen mamma som aldrig kommer att förstå vem han är.

Gunila Ambjörnsson har gjort ett bra jobb med att gjuta liv i dessa anspråksfulla idealiserande människor, som i mångt och mycket fortfarande är så fångade i sin tid. De pompösa männen, som pratar om kvinnors rättigheter och en ny ordning. Samtidigt som H.G. Wells till exempel inte tycker det är alltför oangenämt att unga Rosamund flirtar med honom. Han har en hustru där hemma, som han kallar för ”väldigt smart”. Å ena sidan. Å andra sidan har han döpt om henne till Jane, eftersom han ”tyckte att det passade henne bättre”.

Och Rosamund å sin sida tvingas leva med vetskapen att hennes mamma älskar henne mindre än brodern som dog. Eller vad menade hon egentligen med det hon sa? Som alla tonåringar skäms hon för mamma Edith, som jämt gör tokiga upptåg som att dyka i vallgraven eller stå på händer och strunta i att kjolen åker ned i ögonen.

Och Edith, som känns som bokens huvudkaraktär. Som inte kan hjälpa att hon är så himla bra på att skriva små verser att hon måste göra det nästan jämt, om allt. Hon skriver noveller och annat för brödfödans skull, hon skriver jämt, natten lång, men aldrig det hon egentligen vill skriva.

Jag förtrollas främst av språket, som flyter på så bra. Ibland för bra, nästan, mot slutet upplever jag att det är lättare att hänga med i alla olika känslotillstånd och perspektiv som presenteras om jag läser högt för mig själv. Boken är upplagd i nutid som varvas med dåtid. Ibland infogas citat från personernas dagböcker, eller brev de skrivit. Berättarperspektivet skiftar ständigt. Ändå är det något som gör att jag då och då tappar intresset. Det är trots viss dramatisk handling, inte en bok som griper tag och suger fast, så att jag måste läsa vidare. Nej, i fundersam reflekterande gång rör vi oss framåt. Jag vet inte om det är en invändning egentligen. Men det är ett annat sätt att berätta en historia, än jag brukar föredra.

Och rymningarna då? Hela bokens titel? Jo, många försök till rymningar finns det. I E. Nesbits böcker, men även i hennes eget liv göds ständigt denna längtan att bryta upp från allt och börja om på nytt. En motvilja till att stagnera, som även kan tillskrivas tiden; en tid med stora förändringar i antågande. Men även om feminismen tar stora kliv, så är könsrollerna lika löjligt statiska som någonsin. Och Edith framstår alltmer som en barnslig flicka i sina försök att snärja den ene beundraren efter den andra. ”Rym med mig!”, säger hon, och trycker sig mot dem i svarta hörn av huset, där inte den äkta maken kan se. Det är förtrollande medryckande, men också irriterande. Hon har väl ett bra liv? tänker jag också. Lägg av nu.

Å andra sidan är inget svart eller vitt, och det är kanske det som är denna boks främsta styrka. Förmågan till en rättvis gestaltning kräver skönlitteraturen. I facklitteratur måste du ta ställning och skära av nyanserna.