Ett par år efter Tjernobyl-katastrofen medverkade en vän till mig, då åtta, nio år, i ett radioprogram som inleddes med ”den dagen kommer Lisa aldrig att glömma” och handlade om hur katastrofen påverkade oss i Sverige. Men eftersom katastrofens inverkan även i de mest nedsmutsade delarna av Sverige (vilket skall vara norra delen av Gästrikland) ändå mest innebar att man inte fick leka i vattenpölar under dagarna direkt efter och att man under de påföljande åren inte fick äta bär, svamp och rådjur, hade Lisa trots sin inlevelsefulla redogörelse i själva verket gjort just detta. Glömt bort den där dagen.

För befolkningen i Vitryssland är situationen en helt annan. Här är Tjernobyl inget annat än ett nationaltrauma av en dignitet som nästan kan jämföras med andra världskriget och vars konsekvenser fortfarande är högst påtagliga. I Vitryssland innebar Tjernobyl tiotusentals dödsfall (siffrorna varierar kraftigt då orsakssambandet inte alltid är helt klara) och att hundratusentals medborgare fick evakueras från stora områden som fortfarande inte är beboeliga.

Men den omfattande inverkan till trots är Tjernobyl-traumat ändå något det inte skrivs så mycket om i Vitryssland. Ända sedan själva härdsmältan i april 1986, har det istället tystats ned, bagatelliserats eller skyllts ifrån. En fingervisning är att denna bok, trots att den är skriven av en vitryska och bygger på vittnesskildringar av främst vitryssar ändå inte finns utgiven i just Vitryssland. Någonting som verkligen kan beklagas, för Bön för Tjernobyl är en bok som verkligen tar tag i det nationella traumat. Här kommer alla de som inte var privilegierade, utbildade eller hade någon form av maktfunktion till tals och deras historier ges en litterär röst.

Resultatet blir en kraftfull skildring av hur den enkla människan fullkomligt körs över, hur dess uppoffringar skall vara för ”the greater good” men i själva verket enbart beror på en skrämmande inkompetens. För är det någonting som Aleksijveitjs bok påvisar så är det den dåvarande supermakten Sovjetunionens fullständiga oförmåga att hantera katastrofen. Det är genomgående en historia där maktfullkomlighet, okunskap och feghet är ledningens värdegrund och när man läser boken blir det ganska tydligt att Tjernobyl-katastrofen är en av pusselbitarna till varför Sovjetunionen föll samman.

Att en bok som Bön för Tjernobyl lätt svävar ut i termer av statistik och politik är naturligtvis oundvikligt, men ur det litterära perspektivet är det ändå just människan som står i centrum. Människan framkommer i väldigt många skepnader och kan vara allt från den pensionerade gumman i någon enslig bondby till en vetenskapsman med en viss ställning, men som ingen vill lyssna till. Gemensamt för alla dessa, oavsett bakgrund, är att Tjernobyl-katastrofen inneburit ett ofantligt personligt lidande. Det är ingen lätt bok att läsa, för det är tragedi på tragedi även om man samtidigt inte kan undvika att beundra Aleksijveitjs språkliga förmåga. Boken byggs upp av korta monologer som på några enstaka sidor förmedlar hela livsöden. Jag vill påstå att författaren tillhör en ytterst begränsad skara som kan kombinera det journalistiska och litterära arbetet till denna höga nivå. Aleksijveitjs brukar också vara ett namn förs fram som Nobelpriskandidat och Bön för Tjernobyl ingår tilsammans med bland andra Kriget har inget kvinnligt ansikte och Tiden second hand i dokumentärsviten Utopins röster, om människan i Sovjet som skrivits under en trettioårsperiod.

Så även om konsekvenserna för Sverige trots allt blev relativt begränsade, så är Bön för Tjernobyl någonting som både berör och har stor relevans. Det är dock högst beklagligt att den inte finns tillgänglig där dess nytta skulle vara som allra störst. För i Vitryssland är Tjernobyl ingenting som glöms bort, inte ens för någon som bara var sex år när katastrofen skedde.