Det ligger krig i luften i Elisabeth Hjorths senaste roman. Inte bara de faktiska krigen; de som drabbar och måste utkämpas, som bildar ärr och behov.

I Vid himlens början växlar Hjorth mellan tre personers perspektiv. Marina är en romsk kvinna som ger sig av från sin hemby någonstans i närheten av Albanien. Byn är drabbad av kriget och pappan till Marinas son har mördats. Nu flyr hon genom Europa tillsammans med sonen Kristijan och hallicken Alexandar. Ett osäkert, våldspräglat liv som prostituerad och tiggare väntar. Elsiie är en svensk medelklasskvinna, vars nyfödda dotter dör, något som gör Elsiie förblindad av sorg men också bitvis av hat. Det tredje perspektivet utgörs av soldaten Mattias Sandlund som finner sin enda livsmening i att bli återkallad till och få tjänstgöra i kriget. Även Sandlund genomsyras av ett slags blindhet, så till den grad att han stänger ute alla positiva känslor för sin tonåriga dotter och mamma som befinner sig hemma i den gråa meningslösheten.

Det finns en ambition i Hjorths roman att ta sig utanför den svenska medelklassfären och skildra överlevandets olika mekanismer från mer än en horisont. Viljan att låta de tre romanpersonernas olika händelseförlopp löpa parallellt med varandra och hämta sin näring ur samma förtvivlan och underliggande tomhet, så att de vidrör varandra utan att det för den sakens skull uppstår någon faktisk kontakt mellan de tre livsödena. Problemet är dock att de överlag är ganska hastigt skildrade. Ofta skyndar gestaltningen fram och växlar snabbt från det ena skeendet till det andra. Hjorth skriver visserligen med mjukhet och en tidsligt inkännande stillhet i plats och situation som ofta övergår i poetiska och metaforiska uttryck. Ibland, som exempelvis när Elsiie kommer till sjukhuset för att föda dottern som inte kommer att överleva, får texten också stor närvaro och lyckas beröra på riktigt. Men många gånger är Vid himlens början en allt för hoppig och refererande roman för att riktigt engagera mig. Berättelsen om Marina, som hade kunnat bli en röst från ett vanligt men sällan särskilt nyanserat skildrat samtidsöde, lägger sig bara på ytan.

Detsamma gäller soldaten Sandlund, som väl måste ses som den minst sympatiske av romanens tre huvudpersoner med sitt ständiga förakt för modern och dottern och sin dragning till unga tonårsprostituerade. Om Sandlund finns en intressant sekvens där en soldatkollega tar sig an och sköter om en skadad vildkatt – något som föder allt mer irritation hos Sandlund och tillslut får honom att döda katten:

Kattens hals var smalare än jag föreställt mig, det räckte med en hand, fingrar som väckts upp ur sin förruttnande svaghet, de var fulla av kraft och den här gången var det inte av rädsla som jag dödade. Jag såg på det trekantiga ansiktet och ögonen som långsamt, apatiskt, buktade ur sina hålor och sedan blev kvar så.

Här blir texten närgången och obehaglig, men låter oss samtidigt ana både frustration och desperation.

Med fler inzoomningar på det obehagliga och mindre rörelse mellan olika scener hade Vid himlens början kunnat bli en angelägen roman om hat och överlevnad och hur dessa känslor tangerar varandra. Nu anas tyvärr bara krigen i bakgrunden.