Snart är det dags igen. Det orangea kuvertet kommer att dimpa ner i brevlådorna hos miljontals svenskar. En ständig källa till ångest och skuldkänslor hos det stora flertalet av mottagarna. Jag själv tillhör dem som gjorde ett aktivt val allra första gången och har sedan underlåtit att följa med i utvecklingen. Jag har till och med glömt vilka fonder jag valde, eller snarare förträngt, då ordet ”Östeuropafond” liksom poppar upp ur minnet. Känns ju inte som den smartaste placeringen av det som skall vara min trygghet på ålderns höst.

Joel Dahlbergs bok Pensionsbluffen har under 2013 getts ut som pocket hos Ordfront. Det är jobbig läsning, men kanske nödvändig. Efter läsningen lovade jag mig själv att när kuvertet kommer nästa gång skall jag banne mig se över mina val. Tack Dahlberg för att du tvingar mig till detta.

De största utmaningarna i pensionssystemet är den demografiska utvecklingen i Sverige kombinerat med svårigheter för invandrade medborgare att komma i arbete. Som liten nationalstat är det ju självklart svårt att göra någonting åt globala ekonomiska kriser, och arbetslösheten i Sverige hänger i mångt och mycket ihop med dessa kriser. När den äldre befolkningsgruppen växer utan att den yngre kan betala in tillräckligt mycket till pensioner blir det naturligtvis problem. När vår statsminister antydde att vi på grund av ökad livslängd skulle vara tvungna att förlänga arbetslivet blev han genast hånad och förklarad osolidarisk. Men finns det egentligen någon annan råd?

Dahlberg förklarar hur premiepensionssystemet är uppbyggt och varför det var nödvändigt att lämna det gamla ATP-systemet. Han förklarar hur det fungerar med den där bromsen som det talas om på ekonominyheterna, som gör att pensionerna plötsligt måste sänkas. Dahlberg har gjort en grundlig research inför den här boken, troligtvis driven av sin egen irritation över pensionssystemet. Boken är både informativ och underhållande på ett tragiskt sätt. När läsaren får beskrivet varför riksdagsledamöternas pension är uppbyggd på ett helt annat sätt, ett förutsägbart sätt liknande det gamla systemet, är det lätt att bli bitter. Det system som skulle vara mest vattentätt och mest modernt är tydligen inte intressant för ledamöterna själva.

De stora vinnarna i premiepensionssystemet är bankerna. Även om avgifterna för hanteringen av fonderna är kraftigt rabatterade blir det en ansenlig summa som årligen plockas ut av bankerna. Pengar som tas av medborgarnas framtida pensioner. Dahlberg stressar vikten av att välja fonder med låga avgifter. I slutet av boken finns en lista på de 72 populäraste fonderna. Av de ca 800 som finns att välja mellan skall tilläggas. Det är numera helt oomtvistat att det extremt stora antalet valbara fonder är ett problem. Ett rimligare antal skulle vara ca 20 stycken. De som är intresserade av finansiell psykologi vet vilka mekanismer som slår till hos människan när hon ställs inför ett val med så enormt många olika möjligheter. Det är inte rimligt att kräva av den genomsnittlige medborgaren att denne skall kunna överblicka alla konsekvenser av ett val med så många möjliga utfall. Detta leder till att pensionerna riskerar differera betydligt mellan människor med exakt samma förutsättningar och därmed bidra till en oönskad ojämlikhet.

Sista ordet är inte sagt ännu i premiepensionsfrågan, men tills dess kan det vara värdefullt att läsa den här boken och att ta sig själv i kragen och verkligen se över innehållet i det orangea kuvertet nästa gång det dimper ned.