I helgen ”avslöjade” Michael Mortimer att han i själva verket är Daniel Sjölin och Jerker Virdborg. Många hade redan gissat rätt på Daniel Sjölin och blev inte så chockade, många blev rädda för att det skulle ta tid från Jerker Virdborgs eget författarskap. Sjölin sa i en intervju i DN att pseudonymen blivit ”ett fängelse” eftersom alla hans vänner frågat honom om det verkligen var han som var Mortimer, och eftersom han inte ville ljuga så kände han att han bara några månader efter publiceringen behövde rymma ur detta fängelse. Hur Sjölin planerat att skriva 3000 sidor i smyg i bokserien utan att någon av hans vänner undrat vad han gör på dagarna fick vi tyvärr inte veta. Många har misstänkt att pseudonymen var ett dåligt försök att skapa lite buzz kring en bok. Ett försök att kopiera Keplers klättrande på topplistor.

Men oavsett om en tycker att det är roligt eller tröttsamt med pseudonymer och dess avslöjanden så är det ett faktum att det är svårt att göra intressant PR när vi har tillgång till så många informationskanaler, så mycket innehåll. Att hitta läsare är svårt. Med fler och fler kanaler kräver även pr-arbetet mer och mer finess, kreativitet och nya idéer. Det ska bli intressant att se hur vi kommer få nys om nya böcker i framtiden.

På dagensbok.com börjar veckan börjar med Marie som recenserar Handen av Henning Mankell. Den här boken avslutar sviten om Kurt Wallander, och den består dels av kortromanen Handen, dels av en översikt av Kurt Wallanders värld. Det nya fallet tycker Marie är just för kort skildrat för att riktig bränna till, och registren över alla bifigurer och platser som omnämns i böckerna intresserar henne inte heller särdeles mycket. Däremot är det riktigt spännande att få se hur Mankell arbetat fram sitt persongalleri. Vill man se exempel på komplexa och trovärdiga karaktärer bör man studera Henning Mankell.

På tisdag skriver Anna Liv om Ninni Schulmans Svara om du hör mig. Det är en deckare som utspelar sig i Ulvanå i Hagfors under älgjakten. Det är spännande miljöbeskrivningar och fullt av relationstrassel i tredje boken om Petra Wilander, Hagfors nya krimchef.

På onsdag skriver Lina om Stephen Kings 22/11 1963, en tegelsten om en man som får möjligheten att resa tillbaka i tiden och förhindra Kennedymordet. ”Jag tycker egentligen väldigt mycket om den; King är bra på att beskriva femtio/sextiotalet och bra på att få till spänning även om denna saknar den karaktäristiska skräcken. Har också alltid gillat att läsa om tidsresor. Men det finns problem också: den är till exempel på tok för lång…”

På torsdag skriver Oscar om Phillip Meyers Sonen, en episk skildring om en Texasfamilj som sträcker sig från artonhundratalets mitt till våra dagar. Eller om man så vill, Familjen Macahan och Dallas i en och samma bok.