Det var hett på cykladerna, över fyrtio grader. Jag och en vän båtluffade i den grekiska ö-världen. Jag minns inte på vilken ö jag läste Isprinsessan, men jag minns att samtidigt som jag svettades på en strand låg en mördad kvinna och smälte sakta bort i ett badkar i Camilla Läckbergs debut. Både jag och reskamraten plöjde boken och hade mycket att prata om efteråt. Visst var det spännande och visst undrade en vem som gjorde det, och varför? Men vi störde oss på de platta, schabloniserade karaktärerna. Det här var tio år sedan och nu firar Camilla Läckberg tioårsjubileum som deckarförfattare. Sedan dess har denna produktiva författare gett ut åtta deckare som utspelar sig i Fjällbacka, två bilderböcker och ett par kokböcker.

Att hon har skrivit en lång rad deckare om den nyfikna författaren Erica Falck och hennes nogsamma make kriminalinspektör Patrik Hedström samt dennes buffliga, verklighetsfrånvända chef Bertil Mellberg märks. Läckberg har jobbat upp ett tacksamt register av karaktärer som huserar i Fjällbacka med omnejd. Det är något med hennes schvungiga historier som får mig (och fler än mig, hon är Sveriges bäst säljande författare) fortsätta läsa, även om jag fortfarande tycker att karaktärerna är mer av karikatyrer med överdrivna drag samt förehavanden. Men historierna har fart, det är alltid spännande och jag får mina goda skratt.

Lagom till tioårsjubiléet släpps Mord och mandeldoft. Det är en novellsamling som innehåller tre deckarnoveller och en kortroman. Två av deckarnovellerna är fristående ifrån Fjällbacka-serien. ”Drömmen om Elisabeth”  är en hypnotisk och psykotisk historia som utspelar sig till havs där barnlöshet och döda ex-fruar gör sitt till handlingen. Vidare har vi ”Änkornas kafé” som är raka motsatsen. En puttrig historia som utspelar sig på ett kafé där det går att beställa änkans special av den frejdiga ägarinnan Marianne. Fjällbacka och Läckbergs välkända karaktärer besöker dock oss i En elegant död. Där är det kriminalinspektör Patrik Hedström med kollegor som utreder mordet på ägaren av en vintagebutik. Jag har problem med novellerna. Att bygga upp en spännande intrig, bjuda på ett mord och en upplösning på tio sidor är inte lätt. Särskilt om en som Läckberg jobbar med målande miljöer och tydliga personbeskrivningar. Då blir det inte så mycket kvar till gåtan och dess lösning utan historien rumphuggs tyvärr. Den fjärde historien är en kortroman på 101 sidor. Där är det Patrik Hedlunds kollega, polisassistent Martin Molin, som följer med sin flickvän på släktträff. Denna sker på en ö och knappt har de hunnit dit förrän stormen blåser upp och kapar dem från omvärlden. Att det strax därpå begås ett mord, gör nog ingen läsare överraskad. Vår unga polis Martin Molin saknar såklart Patrik Hedlund, men tvingas själv ha hand om utredningen i väntan på kontakt med yttervärlden. En klassisk pusselgåta med andra ord och här finns det mer sidor att fördjupa spänningen på. Det känns tyvärr redan från början tjatigt. Mord på en avskuren ö, en dysfunktionell familj, en klipsk polis och katastrofalt väder… Gäsp. Men visst infinner sig en viss nyfikenhet. Läckberg kan konsten att fånga. Hennes tidigare nämnda miljöbeskrivningar förflyttar en faktiskt till historiens Valö.

Resten av boken, som är en ansenlig del, ägnas åt en djupintervju av Camilla Läckberg, gjord av Carina Nunstedt. Den heter ”En framgångssaga”, och jag måste erkänna att jag bara skummade lätt. Där finns svartvita bilder ur Läckbergs liv, samt en omfattande och spretig intervju med alldeles för mycket information som dessutom blir till ett fjärmande av författaren. Jag hade hellre haft en kortroman till eller det att Läckberg berättat sin egen historia. Efter den fadäsen bjuds de som mot förmodan är osäkra på Fjällbacka-seriens karaktärer på ett persongalleri där de alla presenteras närmare, följt av en kortare presentation av alla böcker i serien. Det blir övertydligt och tjatigt.

Camillas deckarskola får avrunda denna urvattnade jubileumsutgåva.

Alla kan skriva deckare. Det är inget hokus pokus och man behöver inte ha någon medfödd talang.

Jag håller alls inte med om detta utan menar att påståendet eldar på myten om att deckare är en andra klassens litteratur. Dock tycker jag att deckarskolan är stringent. Den är riktad till ”alla kan” och beskriver kortfattat men grundligt hur en kan gå tillväga. Där finns övningar och boktips samt naturligtvis en massa skrivtips. För en del kan tipsen ”ha flera misstänkta” verka övertydliga, men Läckbergs deckarskola är befriande kort, koncis och där finns möjlighet till fördjupning.

Summa summarum, hade jag tioårsjubilerat hade jag gjort det med fanfarer, fyrverkerier, glitter och med en helvetes flämtande deckare. Eller så hade jag väntat med att fira. Här valdes ett något mer blaskigt alternativ. Tycker jag.