Georgien, 1820-tal. Gränsland, brytningstid. Söderut ligger Osmanska riket, det gamla muslimska imperiet som precis ska till att börja falla samman. Norrut ligger ryska imperiet, som jobbar för fullt med att lägga Kaukasus och Centralasien under sig. Två män finner sig fångade mitt emellan de här två supermakterna; en gammal bandit som tidigare tjänat turkarna och nu tvingas ut på ett sista uppdrag; och en ung adelsman som råkat sätta sig upp mot de nya ryska härskarna och trotsar husarresten för att leta upp sin försvunne bror. Pistoler (eller revolvrar – om det är Morchiladze eller översättaren som tror att de passar på 1820-talet vet jag inte, men det hör till genren) hänger i bälten, svärd är redo att dras, man sover i sadeln, på väg från öst till väst.

Och om det låter som om det här kunde filmats av Sam Peckinpah eller John Ford är det inte konstigt. ”Vilda östern” har berättelser i den här världen kallats ibland. Det låter lite fånigt, som en sovjetisk efterapning av något av det mest hyperamerikanska man kan tänka sig. Och visst gjordes det en gång en del sådana filmer, med John Wayne utbytt till en modig ung rödgardist, indianerna till muslimska banditer och de korrupta godsägarna till kulaker. (En del av dem är i och för sig riktigt bra, leta upp Öknens vita sol t ex.) Men samtidigt är ju historien äldre än så. Den ryska koloniseringen av Ost- och Centralasien pågick under århundraden, och redan Tolstoj skrev den kanske definitiva ryska skildringen av det i Hadji-Murat. Det är en väldigt utdragen process av krig, politik, kulturimperialism och folkflyttningar som pågick fram till 1991 och knappast försvann över en natt efter det. Fråga Sofi Oksanen. Däremot kan ju berättelsen nu skildras ur de erövrades perspektiv också; hur mycket den gamla propagandan än ville framställa dem som vildar var det ju uråldriga riken med mångtusenåriga traditioner som erövrades, och för att sätta ihop den historien, lura ut vem man var då och vem man är nu, krävs författare.

Just därför kan jag, som utomstående, sakna ett lite mer episkt anslag i Spegelriket. Aka Morchiladze är en av det moderna Georgiens mest populära författare, och det är lätt att förstå. Vi kastas rakt in i handlingen – en duell, mitt på huvudgatan, med en ung kvinnas dygd och två mäns stolthet på spel, och sedan rullar det på; två huvudhandlingar som får udda respektive jämna kapitel, två män som försöker leva upp till någon form av plikt och heder i en värld där alla väljer sida, där de smarta redan hängt på ett ”-ov” på efternamnet, där de nya herrarna skiter blankt i att här finns vägar från romartiden, medan våra två antihjältar jagar mot havet och en konfrontation som måste komma och måste bli blodig. Mellan actionscenerna väver Morchiladze in bilder av dåtidens Georgien, som kanske inte är så olikt dagens, sönderslitet av inbördeskrig och maktkamper. Då och då återkommer han till tanken om en gigantisk spegel uppställd mitt i landet, mitt emellan öst och väst, som alla stirrar på och tror sig se de andra, men bara ser sig själva. Här flimrar förbi gamla groll och vänskaper som knappt hinner göra mer än noteras på de 202 småsidorna. Kan vi få mer sådant, 2244?

Men ändå, det här är inte en Great American Russian Georgian Novel, snarare en spaghettiöstern. Då är det blod och tårar som ska fällas på sand, och sedan, när kropparna burits undan, går historien vidare.