På Circus Vaudeville i Madrid uppträder två små loppor, förmodligen förälder och barn. De gör succé och lever livets glada dagar med siesta och middag på rester från dagens lunchbuffé. De kom dit för två år sedan från Grenada, ”i en låda smugglad rom” och trivs förträffligt med det spännande storstadslivet. Men sedan brinner teatern ner, och hux flux saknar lopporna både arbete och bostad. Plötsligt är staden inte längre varm och omfamnande. Istället tycks den hotfull och kall, det är slagsmål i gränderna och långt mellan människorna.

Nätterna är svarta
Vi har ingenstans att gå
Och det som nyss har hänt oss
Är så svårt att tänka på
[...]
Du längtar efter pizza
Du vill sova mjukt och gott
Men har man inga pengar
Kan man inte leva flott

Här skiftar boken ton och blir allvarlig, även bildmässigt. Från mer pastelliga färger och ett perspektiv där kontrasten ofta står mellan lopporna och människorna i staden, så blir det mörkare och trängre: färgerna är dunkla eller oroande, och istället för människor syns nu andra insekter omkring de två lopporna. Insekter som dem, men antingen rika och obekymrade eller fattiga och ledsna, i båda fallen finns stora avstånd mellan dem. Här sitter en gräshoppa som gatumusikant och två skalbaggar med sjömanskrage slåss i ett hörn. Osäkerheten har äntrat tillvaron, och då ser man på den med helt andra ögon.

Här gör författaren en närmast politisk poäng av samhället sett från dess undre regioner, efter att i första delen av boken ha lekt med klyschor om Spanien, caféer och livet för cirkusartister. Bokens tredje del skiljer sig återigen från de föregående: lopporna bestämmer sig för att resa vidare, hoppar upp på en förbiåkande vespa och befinner sig snart ute på landet, under stjärnorna. De är återigen vagabonder, och världen tycks ligga öppen. Inom bokens ramar är alltså problemet lätt att lösa, även om det överfört till en vuxen människovärld knappast löser sig så enkelt.

Cirkuksloppor på luffen är en vacker bok, väldigt lätt att tycka om. Bilderna är fantasifulla och detaljrika, och relationen mellan den vuxna loppan och barnet är väldigt ömsint. Gruntemat fångas redan i den första versen som berättar om ankomsten till Madrid:

Vi var smutsiga och trötta
Du hade just fyllt fem
Jag ville inget hellre
Än att hitta oss ett hem

Den tonen löper sedan rakt igenom bokens olika faser. Hur man som förälder, eller bara som människa, vill ordna det på bästa sätt för sig och de som står en nära. Kombinerat med bildrikedomen, de välskrivna rimmen och den innehållsliga bredden blir det sammantaget en väldigt fin bilderbok.