Maximilian och Minimilian är en bok om att vara liten och att vara stor. De två huvudpersonerna är lika gamla men väldigt olika stora, Maximilian faktiskt så stor att han inte får plats i boken. Ibland är han hopträngd på sidorna, ibland syns bara hans ben.

Att alltid vara den stora eller den lilla innebär olika problem. Minimilian får alltid minsta glassen, Maximilian har svårt att få plats. De bestämmer sig för att byta, och testar olika sätt för att åstadkomma det. Boken utvecklar sig här till att bli en osystematisk, konstnärlig variant av den sortens bok som vill lära ut saker till barn: berätta om färger, former eller så. Här handlar det alltså om avstånd och storlek, men det görs på ett så fantasifullt sätt att det inte alls känns pekpinneaktigt eller tråkigt. Jag vet inte ens om avsikten är att lära ut något. Men resultatet blir att man även som vuxen tänker nytt kring sånt som perspektivlära och bildutformning. För barn är det där med storlek ju också viktigt på andra plan – vem får mest plats, vem är starkast, vem är längst?

Klara Persson använder bokens format på nya sätt – inte bara i fråga om att låta Maximilian och Minimilians storlekar accentueras, utan också kompositionsmässigt, när hon avgör var på ett uppslag hon placerar olika saker. Världen de båda pojkarna befinner sig i är fantasieggande: i vissa scener är det en tom skolgård, i andra något som kan vara skog eller stäpp. Det är något ödsligt över bilderna, här finns djur och hus och saker, men inga människor. Tiden runt dem tycks ha stannat, men känslan är positiv: som sommarlov i staden, kvar själva när alla andra har åkt därifrån. I pojkarnas sätt att vara i världen finns en stor frihet, och vill de pröva något så gör de bara det, det finns alla möjligheter.

Maximilian och Minimilian är en frisinnad bok, utan egentlig historia, med text som beter sig lite hur den vill både form- och stilmässigt och bilder som buktar och rör sig på sidorna. Man vet inte var man har den, men det känns uppfriskande. När Klara Persson på slutet av boken genomför det sista perspektivskiftet är det ett klimax som är både överraskande och genialiskt självklart, enkelt men smart. Som boken i sig är den väldigt lätt att gilla, anspråkslös men ändå säker på sin egen betydelse som den är.