Det känns mest rättvist att börja den här recensionen med att erkänna att detta är det första jag läser av Alice Munro. Jag paxar boken ur höstens utgivning innan jag vet att hon kommer att vinna nobelpriset i litteratur, jag blev helt enkelt nyfiken av att alla, varenda litteraturbevakande kanal jag använder mig av, tjatade om hur bra hon var.

Och det är hon.

Tiggarflickan gavs ut av Norstedts för första gången i Sverige 1984. Då hade den kommit ut 1978 i Kanada, som Munros tredje novellsamling och hennes stora genombrott. Alla de tio novellerna i Tiggarflickan kretsar kring Rose, en kvinna som växer upp under enkla och ganska hårda förhållanden i en liten by, Hanratty i Ontario. I just Ontario utspelar sig de allra flesta av Munros berättelser.

För det är just vad det handlar om här: berättelser. Små scener som alla länkar samman ett liv. Det är noga gestaltat, på pricken återges detaljer kring hur den mänskliga naturen fungerar, och när jag läser Munro känns det som att jag både får en hand att hålla i, någon som utan att känna mig faktiskt talar till mitt innersta; och någon som upplyser mig, vidgar mina vyer. Får mig att se andra människor, lyfta blicken från det egna, förstå sammanhang bättre, klarare.

Är det inte detta vi alltid önskar oss av litteratur? Är det inte detta litteratur är till för?

Rose tar sig loss från sin lilla by och de trångsynta människorna som bor där, och blir så småningom skådespelerska i en större stad. Hon driver från relation till relation. Ingenting är enkelt. Inte ens när hon hittat den hon så småningom ska gifta sig och skaffa barn med. Det finns inga svartvita sanningar eller ensidiga sätt att läsa av människor och situationer. När jag läser Munro är det på något vis som att det blir tydligt för mig varför litteratur, och andra konstarter för den delen, behöver finnas. Det är helt enkelt så att ingen är ensam om sina känslor. Men vi behöver ständig påminnelse om den saken.

En sak jag tycker är outsägligt skön med Tiggarflickan, är att inget går som på räls. Jag kan aldrig förutse vad som ska hända härnäst. Ska jag vara ärlig så läser jag den inte riktigt som en novellsamling. Det kan handla om att jag inte är van, men också om att jag älskar hoppen i tid. Det stör mig inte att Munro gör nedslag i Roses liv lite här och var, det stör mig inte ens att jag inte har full koll på den faktiska kronologin. Jag läser Tiggarflickan som en exakt och fullkomligt realistisk redogörelse för en människas liv, där små berättelser sammanfogar en helhet. Det må kallas novellsamling, för att läsaren inte ska bli förskräckt utan vara förberedd på vad den får. Och visst vore det kul om novellsamlingen som format fick ett uppsving av priset? Men formen är inte vad som utmärker just den här boken. Det är människokännedomen, det obundna förhållandet till tiden, livslinjen, och inte minst: det enkla men underbart vackra språket. Med metaforer och liknelser som överraskar:

Roses karaktärsdrag höll på att ta form likt en taggig ananas, fast långsamt och i hemlighet; hård stolthet och skepsis som gick över i varandra för att frambringa något som till och med förvånade henne själv.

Med precision som imponerar:

Det kändes som om de varit förtroligt sammansvurna i åratal, förenade i låtsad familjaritet, men de hade aldrig pratat med varandra utanför skolan, aldrig gjort annat än flyktigt hälsa på varandra, och det verkade som om de inte kunde ändra på det nu. Rose frågade honom aldrig varför han slutat skolan; hon visste inte ens om han skaffat sig ett jobb. De kände varandras halsar och axlar, huvuden och fötter, men klarade inte av att konfronteras med varandra i helfigur.

När jag läser Tiggarflickan känns det inte som en bok, utan som en kompis. Alla kan läsa Alice Munro; hon är inte svår, även om det komprimerade formatet kräver lite lugn och koncentration för att inte missa vändningarna. Och alla bör.