Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg, torsdag. Satt och åt äpplen, tre intervjuer – tredje intervjun mer ett samtal. För. Jag kan inte intervjua, jag tycker frågor är olustiga, ångestfyllda – tydligen.

Meningen var att prata om Kennet Klemets översättning av Blaise Cendrars Reseanteckningar (Ellips Förlag), jag hade inte hunnit få själva boken. Åt äpplen. Drack vatten. Vad som bjöds i Press Centre, men lyckades sno lite kaffe åt mig och Klemets, i ett kök en bit bort från intervjurummen. Och lite godis, som fanns där, samt en banan. Var mycket nöjd med det ett tag.

Kennet Klemets (Foto Håkan Kristensson)

Intervjurummet hette Lilla blå 1, med en röd plastblomma. Gråblått olustigt rum, brackstelt men helt okej.

I alla fall så pratade vi ganska länge (en timme). Till min förvåning hittade jag i transkriptionen bara en enda fråga. (”Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?”) Intervjun styrdes helt utan orientering, jag pladdrade eller slängde fram ett namn, påståenden – men som Klemets ödmjukt spann vidare på.
Resultatet blev ändå mycket intressant.

Jag babblade på, och vi kom så småningom in på Kennet Klemets nya diktsamling Beröringen (W&W, 2013), som han skulle läsa ur på bokmässan.

Frågorna inom parentes är ungefärliga utifrån vad jag babblade om.

(Ska du läsa hela diktsamlingen Beröringen?)

Ja, de gånger jag läst den har jag läst hela, den går inte att bryta. Det upptäckte jag inför första läsningen, att den är som en långdikt. Jag skrev den som enskilda dikter, men som hänger ihop mer eller mindre.

Beröringen skrev Klemets under en treårsperiod, i tre olika städer (Paris, Göteborg och Helsingfors). En bok som jag upplever bryter lite mot hans tidigare diktsamlingar.

(Finns det en vilja att bryta och leka med olika poetiska stilar?)

Nja, men det finns inget självändamål i det, utan de blir som de blir. Jag tycker att de senare böckerna ofta har kommit till genom att jag börjat med en befintlig text, ett utkast som ligger mellan diktutkast och en form av dagbok. Och att jag reducerat och lagt till. Sen efter ett tag, ofta väldigt lång tid, så börjar en form uppstå. Fast i det här fallet var det faktiskt formen, det riktigt korta formatet, som blev till väldigt tidigt i processen.
Men sen blev det ännu kortare.

(Det korta, avskalade – som jag upplevde krävde en nedskruvad läsning, var det något du medvetet ville utforska?)

Nej, det finns inget sånt. Det är och bör få vara omedvetet, tror jag.
Jag började faktiskt skriva diktsamlingen ett halvår innan min separation. Dikten blev tidigt för mig att betrakta som en separationsbok – för det var en otroligt smärtsam separation. Det rimmar med formen – att det knappt fanns någonting kvar.
Men å andra sidan skrev jag på den så pass länge att jag inte tycker resultatet blev en jättesvart och uppenbar separationsbok.

Jag vet inte själv vad har blivit för bok. Många uppfattar den som ljus.

Men det är möjligt att det fanns ett behov av att bryta mot …
Men jag har det där väldigt starkt i mig, rytmen finns ju även i Beröringen – men det finns alltid en poäng att försöka jobba mot sin egen naturliga eller konstnärliga stil.

Kennet Klemets arbetar med olika manus och översättningar parallellt.

(Hur kan du hålla ett fokus på språk och stil med så många projekt igång samtidigt?)

Skulle säga att när jag håller på med ett manus, så håller jag på med det tills det känns … det kan handla om en månad, eller tre månader – tills jag känner att jag inte kommer längre, men att det inte känns klart nog att skicka in – att ”jag kommer inte längre just nu”. Då växlar jag in på ett annat manus. Och när jag lägger ifrån mig ett manus är det helt borta för mig. Jag har ingen kontakt med det överhuvudtaget.
Det är inte så att jag går och smågluttar, utan då är jag helt fokuserad på ett annat manus, eller om jag håller på med en översättning.
Det är så tydliga mentala landskap. När jag kliver ur det, så ligger landskapet kvar i plastfickan tillsammans med manuset.

(Foto: Håkan Kristensson)

Sen använder jag en viss musik, som jag aldrig lyssnar på annars – förutom när jag skriver.
Till exempel Burial, brittisk electronica, som jag använt mig mycket av som skrivmusik – inte till Beröringen men till en tidigare bok och ett manus som jag håller på med nu. Instrumental musik. Och inte hela tiden.
Men då är det alltid en skiva, vars musik är helt och hållet förknippad med det manus jag håller på med.

Jag lyssnar inte på det annars, det finns med och förstärker landskapet.

När det gäller Klemets översättningar så återutgavs nyligen hans översättning av Marguerite Duras Det är allt (Ellerströms, 2013), som gavs ut redan 2000. Klemets har reviderat sin egen översättning, en väldigt fin bok, som inom kort kommer att recenseras på dagensbok. (Vi pratade en bra stund om Duras, ett samtal som jag lägger upp i samband med recensionen av den reviderade upplagan.)

Fokuserar här istället på Blaise Cendrars Reseanteckningar, som nyligen gavs ut av det finlandssvenska förlaget Ellips (boken distribueras av Pequod Press i Sverige).
En bok som jag inte hunnit få inför intervjun. (Beklagligt, den fanns någonstans på bokmässan, vid en monter jag inte lyckades hitta. Ja, jag kunde inte ens uttala Cendrars – vilket jag fortfarande inte kan.)

Så i försök att uttala hans namn, blev det naturligt att vi började där med författaren Frédéric Louis Sausers ”nom de plume” (pseudonym, författarnamn), Blaise Cendrars.

Det var inte hans riktiga namn, men Blaise kan ses som en variant på det franska ordet braise som betyder glöd – och cendre betyder aska. Och ”ars” som på latin betyder konst, konsten. Glöd – aska. Som en Fågel Fenix-figur – någon som reser sig ur askan.

(Gunnar Harding är väl annars den som översatt Cendrars poesi?)

Han var den som introducerade Cendrars i Sverige, redan i slutet av 1960-talet. Gav ut en Cendrars-bok – en urvalsvolym – med både hans dikter och prosa. Sen har ju Harding haft med honom i flertalet antologier och dylikt. På 60- och 70-talet var han ganska läst i Sverige, liksom många andra franska poeter och författare var på den tiden. Men numera är Cendrars ganska okänd i Sverige – i Frankrike är han ju fortfarande en av de stora – hans självbiografiska böcker har till exempel nyss getts ut i den franska klassikerserien Pléiade .

(Varför har han glömts bort tror du?)

Det går hand i hand med att det är så mycket av litteraturen idag som inte syns – dels kommer det in nya grejer hela tiden – men också att den mer smala litteraturen får allt mindre plats. I offentligheten.

(Varför ville du översätta Reseanteckningar?)

Det blir en nyintroduktion av Blaise Cendrars författarskap. För mig har den här boken, rent personligen, superdjupa rötter. När jag bodde i Uppsala under mitten av 80-talet, så hittade jag på ett antikvariat Poètes d’aujourd’hui av Roger Girod – en antologi med franska dikter. Där fanns två dikter som, trots att de var skrivna 1924, hade en otrolig fräschör, som gjorde mig alldeles paff. Och det var två dikter av Cendrars.
Det visade det sig vara just två dikter från Feuilles de route, Reseanteckningar. De där två dikterna översatte jag, och publicerade i Lyrikvännen i slutet av 90-talet.
Senare fick jag för mig att jag skulle översätta hela Feuilles de route – Cendrars sista diktsamling. Efter den så började han skriva prosa, och efter det journalistik och bla bla – han släppte poesin helt.

(Är det inte svårt att översätta poesi, hur stor frihet har man som översättare?)

Ambitionen är alltid att ligga så nära som möjligt. Men sen finns det alltid olikheter i språket, ett ord i franskan som kanske inte har en exakt motsvarighet. Man kanske måste lösa upp det i två ord.
Men det är ändå en ny bok man skriver. Att översätta är de facto att skriva boken för första gången. Sen har man inte ”hittat på” dikterna i fråga, men det är första gången dikterna formuleras på svenska.

Jag har översatt 1800-tals-författare, som Gérard de Nerval, som också skrev väldigt straight – ja så pass straight som man kan skriva om vansinne.

Översatte även några dikter av Nerval som är bundna, rimmade – men jag fixar inte det. För där är man tvungen att göra avkall på väldigt mycket – om man vill behålla rimmen även i översättningen. Men jag har en vän som gärna översätter rimmat. Jag tror det hänger ihop med att han själv skriver rimmat och roas av det.
För mig blir det bara en plåga.

Men språket i Reseanteckningar är väldigt rakt, straight.

(Men det gör väl inte översättningen mindre komplicerad?)

Nej, alla översättningar har sina utmaningar. Till exempel är Marguerite Duras språk både rakt och väldigt säreget samtidigt. När man översätter prosa, då kan man ju hamna i en mening som man inte riktigt lyckas få kläm på, men där kan man luta sig mot det omgivande, själva kontexten – och dra en rimlig slutsats av vad meningen betyder.
Duras Det är allt är ju närmare poesi, på nåt sätt. Där finns en del märkliga utsagor, som inte ens fransmän riktigt förstår. Då får man som översättare till sist bestämma sig för en tolkning. Men det var extra svårt att göra i Det är allt, eftersom jag inte alltid kunde luta mig mot en given kontext.

(Som översättare gäller det väl att man har en stor kunskap om författarens liv, sammanhanget, tid, plats osv?)

Det är en fördel. Inte ett måste, men fördel.

(Varför Reseanteckningar?)

Som jag sa med Cendrars, att jag drabbades av dikterna i mitten av 80-talet – det sådde ett frö. Som växte med tiden, tills jag kände att ”nu vill jag översätta”. Utan att veta om något förlag ville ge ut den.
En diktsamling från 1924, av Blaise Cendrars – det kunde vem som helst räkna ut, inte minst jag, att det inte ens var säkert om någon ville ge ut den. Jag provade först med svenska förlag som jag tänkte hade intresse för en sådan bok, men de tackade nej på grund av att det är så svårt att sälja denna typ av litteratur idag.

Men till sist frågade jag det lilla underbara förlaget Ellips, som är författardrivet och som ger ut böcker av helt andra anledningar än att tjäna pengar.
Jag tycker att det är konstigt att det inte har skrivits mer om Ellips i svensk media, faktiskt uppseendeväckande. Det är som sagt ett författardrivet förlag och det tror jag att vi kommer att få se mer av även i Sverige. I en inte alltför avlägsen framtid. Tyvärr, får man kanske säga, för det är inte en jättelyckad utveckling, men i sammanhanget känns det väldigt sympatiskt och kanske det som krävs ibland. Trots att det måhända inte bör vara meningen att författare själva ska ge ut böcker. Men kanske ett resultat av att de stora förlagen släpper mycket av sin utgivning.

Ellips Förlag ger ut, bortsett från min översättning, enbart finlandssvenska poeter – som Peter Mickwitz, Eva-Stina Byggmästar mfl.

Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?

Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars.

Här kom alltså min enda fråga. Men Klemets är väldigt ödmjuk. Och hade fokus.

(Ditt förhållande till franska språket, skriver du på franska också?)

Nej, jag började med franska sent. På gymnasiet, sen började jag plugga franska på universitetet. Jag började ju med franskan ungefär samtidigt som mitt litteraturintresse föddes. Och då var det mycket av de franska modernistpoeterna, Paul Éluard, Cendrars – ja, Robert Desnos och så. Men Blaise Cendrars gjorde starkast intryck.

Jag bad Klemets att välja en dikt från Reseanteckningar – för att avsluta lite snyggt, lite cendrarskt.

Från diktsamlingens avslutande del, ”Sydamerikanskor”, sista dikten.

VII

Vi vill inte vara sorgsna
Det är för enkelt
Det är för dumt
Det är för bekvämt
Man har alltför ofta orsak till det
Det är inte smart
Alla är sorgsna
Vi vill inte längre vara sorgsna

Så låt oss inte. Tack Kennet Klemets för ett mycket givande samtal.