Jag brukar inte gå igång på romaner som handlar om författarens eget skrivande. Jag tycker inte att det är intressant. Ofta tycker jag rent av att det är självupptaget och respektlöst mot läsaren. Det är inte det att jag är omedveten om våndan i skrivandet. Om kampen. Om rädslan för att orden ska ta slut. Om otillräcklighetskänslor och prestationsångest. Och om ensamheten. Det har skrivits hyllmeter om denna oförmåga att skriva. Men det är faktiskt inte hur en historia pressats ur författarens inre jag vill läsa. Jag vill läsa historien. Inte om passen vid datorn eller skrivmaskinen som ledde fram till densamma.

Men så läser jag Tomas Espedals lilla pärla till roman Mot konsten. Den består av 172 sidor poetisk prosa. 172 sidor på vilka han imponerande nog lyckas berätta en släkthistoria, sin egen, som sträcker sig över fyra generationer.

Författaren förlorar sin mor nästan samtidigt som hans dotter förlorar sin. Mitt i sin egen sorg förvandlar han sig till en mor, sin dotters mor, för att fylla den stol som nu står tom i hennes liv. Hela tiden skriver han. För att det är hans jobb. Och kanske också för att i sorgens kaos, och den utradering av sig själv som han omedvetet genomför, finna en förankring i släkten.

Espedal skriver sig fram till en förståelse för sin egen rotlöshetskänsla genom sina föräldrars och far- och morföräldrars historia. Genom morföräldrarnas representativa, men av kärlek tomt ekande, våning. Genom sin mors strävan efter att förändra honom, och hans fars ensamma drickande. Om sin barndomsflytt mellan två stadsområden, från hyreslägenhet till hus, och hur denna närmast obetydliga geografiska förskjutning gör honom utan tillhörighet. Hans släkt kommer från olika världar, olika samhällsklasser, och trots att de genom giftermål och barn knyts samman är det just känslan av att inte höra till någonstans som blir kommande generationers arv.

Det är något både tryggt och skrämmande med att verkligen se sig själv som en länk i en släktkedja. Att se hur tidigare generationers livsval har fått konkreta konsekvenser för en själv. Men också hur enskilda individer i detta släktled genom sitt sätt att vara, agera, tala och älska faktiskt formar kommande generationer. Om min mors föräldrar inte visade henne kärlek, hur ska hon kunna ge det till sin egen familj? Svaret på vem-är-jag vidgas om jag blickar utanför min egen lilla del av livet, det lilla jag själv faktiskt har upplevt, och förstår mig själv även som ett resultat av mina släktingars liv. Skrämmande eftersom vi gärna analyserar oss själva främst utifrån … ja, oss själva eller möjligtvis i relation till våra egna föräldrar. Och för att ett släktperspektiv tvingar oss att tänka på tiden och livet både som ändlig och determinerad. Men det kan lika mycket kännas tryggt att inte vara ett ensamt frö i vinden, att ha en förankring bakåt i tiden. Jag är här, där jag är, för att jag är det direkta resultatet av människor innan mig.

Mot konsten är ett stycke koncentrerat liv. Inte ett liv, utan en mängd liv som viras samman till ett gemensamt. Det är ett liv av skrivande, sorg, kärlek och död. Det är en prosa som böljar mellan de återkommande månaderna april och september, där årstiden och naturen tar plats istället för årtal. Det är inte en linjär släktberättelse. Den sköljer fram och tillbaka som vågor – april september, födelse död, knoppning förruttnelse. Allt händer parallellt. Livet är dessa återkommande – april och september. Som en våg som rullar mot land, eller en pendel som alltid slår tillbaka. Födelse, död. Födelse, död. Och det är alltid både vackert och fult.

April, maj, juni, juli, augusti, varma, vackra månader, de höll på att ta livet av min mor.

I september gick hon till doktorn, hon klagade över förkylningen och fick veta att hon var allvarligt sjuk.

Alla sa att det var en av de bästa, en av de varmaste och finaste somrar vi haft.

Redan i april blommade rhododendronen, först de vita blommorna, så de rosa och de gula, och som alltid, varje år, de kraftfulla röda till sist, de öppnade sig som stora röda sår.

I april separerade jag och Agnete, för åttonde eller nionde gången, men denna gång var det definitivt, slut, det var slut mellan oss.

Det var i slutet av våren, i början av sommaren. Min mor hade redan börjat dö.