I Min kamp 6 skriver Karl Ove Knausgård (eller ja, han parafraserar Don DeLillo) att terroristers mål är desamma som en författares: att tränga in i vårt undermedvetna, att skapa ikoniska bilder, att ställa upp en berättelse som nästlar sig in i hur vi tolkar världen.

Flygplan och skyskrapor. Ikaros och Babel.

Han skrev detta innan den 22 juli 2011, innan Anders Behring Breivik drog på sig en polisuniform, klev i land på Utøya med ett brett leende och mördade 69 människor, de flesta barn, i kallt blod. Men han tog med det i boken efter det eftersom det plötsligt blir en av de viktigaste frågor en författare kan ta itu med.

Geir Lippestad är ju inte författare, och exakt hur mycket av den färdiga texten i den här boken som är hans verk och hur mycket som är ghostwritern Jon Gangdal är väl egentligen ointressant; Det vi kan stå för är inte tänkt som ett litterärt mästerverk. Geir Lippestad är advokat, och det var han som tidigt på morgonen den 23 juli 2011 fick ett telefonsamtal från polisen: Anders Behring Breivik har begärt att få dig som försvarsadvokat, ställer du upp? Vad säger man då? Alla hans instinkter säger nej, han vill inte vara den som försvarar landets värsta brottsling i modern historia, han vill inte för evigt kopplas samman med det, han vill inte att hans barn ska få höra att deras far är medskyldig till mord. Men … någon måste ju. Som far till en svårt handikappad flicka och ingrodd medlem i Arbeiderpartiet (just det parti Breivik riktade sin attack mot) tror han på allas lika värde, inklusive mördarens. Och hans fru är sjuksköterska.

”Är du inte försvarsadvokat?”
”Jo, jag är ju det”, svarade jag lite förvirrat.
”Hade denne man kommit till oss på sjukhuset med allvarliga skador, så hade läkarna opererat honom och efter det hade vi sjukskötare gett honom vård. Vi hade inte frågat vem han var, vad han hade gjort eller varför han gjort det. Det är ditt jobb att tillvarata hans intressen.”

Så någon timme senare sitter han där i förhörsrummet och hör en blond, leende, fullkomligt oberörd man berätta om hur han gick runt där på ön, sköt ner barnen, gick fram till dem, hörde dem be för sina liv och avrättade dem. Om och om och om igen. Om hur det var svårt för honom först, men blev lättare sen, för det var ju för ett gott skäl, ett slag mot kulturmarxisterna och mångkulturivrarna och feministerna och muslimerna. Och i ett år ska han nu ägna sig åt att se till att denne man får en rättvis rättegång, att domstolsväsendet gör sitt jobb, att sanningen kommer fram, att det här inte förvandlas till en lynchning eller en ny Hamsun-rättegång.

På gott och ont är det i huvudsak bara det boken handlar om: rättegången mot Anders Behring Breivik, ur ett personligt perspektiv från en man som försöker förbli så objektiv man kan vara i det läget utan att för den skull glömma sina känslor. Hur han försöker jämka sin övertygelse om att den här mannen måste låsas in med vetskapen att det är hans roll att se till att det sker på rätt grunder. Obehaget när han inser att Breivik tänker använda rättegången som en politisk show för att föra fram sitt budskap, sin syn på hur världen styrs och vad som måste göras åt det. Kan han verkligen försvara en norrman som begått massmord på norska barn för att övertyga norrmän om hur farliga De Andra är? Karln har ju uppenbarligen inte alla hästar i kanoten. Å andra sidan, vore det egentligen önskvärt att Breivik förklarades otillräknelig och kunde bortförklaras som en ensam galning, en anomali som samhället inte har något som helst ansvar för? Å tredje sidan, är det inte precis det Breivik själv ville åstadkomma – att framställas som en fullt frisk, rationell soldat som bara slog tillbaka i ett krig andra startade, en ledare och tänkare som förtjänar att höras, en martyr för den högre norskheten? Runt de frågorna kretsar boken, om och om igen, med de viktigaste punkterna i sann journalistisk anda upprepade åtskilliga gånger på de knappa 180 sidorna. De bredare horisonterna som fallet öppnar upp, de det-här-får-man-ju-inte-säga-högt-men-myter och tankeströmningar som Breivik tog så bokstavligt, de liknande idéer som vinner mark runtom i Europa, berörs bara i förbigående; mer kan man kanske inte begära av en advokat som drivs av en idé som verkar så enkel att den nästan framstår som naiva plattityder. Att alla är lika värda, att kärleken måste triumfera, att man inte kan demonisera Breivik utan att samtidigt ge världens Breivikar alibi att demonisera andra.

Jag har en jävla respekt för jobbet Lippestad gjorde. Jag är glad att Breivik blev bemött på det sätt han blev. Men samtidigt, trots att Lippestad varnar för att bli för självgod, finns där också ett krypande obehag mellan raderna. Allt gick ju så bra. Poliserna gjorde sitt jobb. Advokaterna gjorde sitt jobb. Rätten gjorde sitt jobb. Journalisterna gjorde sitt jobb. Politikerna gjorde sitt jobb. Till och med Breivik själv gjorde sitt jobb, klädde glatt på sig rollen som talesperson för en idé som samhället kunde förenas mot. Intolerans bemöttes med tolerans, hat med kärlek, rädsla med öppenhet. Trollet släpades ut i solen, där det lämnades att spricka. Allt gjordes enligt boken.

Sedan röstade Norge in Fremskrittspartiet i regeringen och deras partikamrater i andra länder fortsatte oberört marschera uppåt i opinionsundersökningarna. Sedan fortsatte Breiviks nätkompisar glatt att sprida samma idéer. Sedan stödde svenska riksdagsmän nazistdemonstrationer i öppenhetens namn. Och självfallet tar alla avstånd från Breiviks handlingar, kliver glatt runt trollet där det ligger i solen. Så galna är vi ju inte, vi är inte rasister men, hur vågar ni påstå att vi skulle godta mord på barn, sådant stödjer ju inte vi här i det öppna samhället där till och med terrorister får rättvisa rättegångar så länge de är blonda och blåögda. Ser ni vad bra vi är? De där andra, däremot, utlänningarna, muslimerna, kulturmarxisterna, mångkulturivrarna, feministerna …

Utøya är inte längre något omöjligt utan en realitet, och det antyder att allt vi kan göra för att undvika det, och allt vi säger hitom det, kan vara acceptabelt. Breivik flyttade en gräns. Det kan man inte beskylla Lippestad för, men om nu terroristers jobb är att skapa berättelser kan det inte bara vara juristernas jobb att ta itu med dem. Utøya, liksom 9/11, är en för ikonisk händelse, en alltför hemsk historia för att vi bara ska kunna förklara fallet löst, och det finns jobb kvar att göra efter den här boken. Det är nu en gång så med troll att de bara spricker om historieberättaren och läsarna vill att de gör det.