En halv sanning är också en lögn handlar om hur journalister fixar och trixar med fakta för att få till en story som passar in i den medievänliga dramaturgin. Det måste finnas ett offer och det måste finnas en skurk. Dessa roller är många gånger förutbestämda, och om verkligheten inte är svartvit från början, så framstår den ofta som det efter att ha redigerats in i mallen. I berättelserna får det gärna finnas en hjälte också. En roll som med fördel kan tilldelas journalisten själv, när denne drar uppmärksamhet till, och kanske till och med kan påverka gången i, ett enskilt fall. Företrädesvis i ett myndighetsärende angående asyl, sjukskrivning eller diskriminering.

Jaha, kan ju mediekonsumenten tänka. Det här är väl knappast något nytt? Och nej, det är det inte. Men vad som är lite annorlunda här är att Kjöller ger sig på att kritisera den bristande journalistiska konsekvensneutraliteten när det gäller rapportering om människor som befinner sig i en utsatt situation. Eller som Kjöller frågar sig: hur kan man veta något om de faktiska förhållandena i situationen i fråga när journalisten inte ställer nödvändiga och klargörande följdfrågor?

Det är viktiga frågor hon tar upp i den här boken, och det är kanske ingen annan än Hanne Kjöller som skulle kunna tänkas göra det på det här rättframma och osentimentala sättet. Förutom att ifrågasätta motiven hos sina kollegor ifrågasätter hon också motiven hos individer som blivit presenterade i media som offer för diverse omständigheter.

Så när det framkommer att denna bok innehåller ett faktafel och, enligt berörda personer/redaktioner, även trixande med citat och uppgifter, blir det naturligtvis ett himla hallå i mediebranschen. Med all rätt. Man bör inte peka finger åt folk om man själv är en lika god kålsupare. Kjöller får ta emot massiv kritik från sina kollegor för detta. Men här någonstans börjar det spåra ur. All debatt kring den här boken börjar handla om vem som fulciterade vem när och vem som är mest ohederlig i sitt yrkesutövande. Kjöllers hela journalistiska karriär nagelfars och det ställs krav på att boken skall dras in. Ingen verkar vilja ta tillvara på tillfället att bedriva en självkritisk debatt angående journalisters samhälleliga uppgift, vare sig Kjöllers belackare eller hon själv.

Som mediekonsument känner jag mig snuvad på en intressant diskussion om var gränserna går för hur mycket man får flexa med sanningen. Jag vill veta hur vilseledd jag kan förvänta mig att bli av reportrar som bestämt sig för vad det är meningen att jag skall tycka. Hanne Kjöller beskriver det som att det gnager, den känslan hon får när hon hör en story som inte verkar komplett. En del har tolkat det uttalandet politiskt, att hon som liberal opinionsbildare inte vill kännas vid att individer kan drabbas av den nuvarande regeringens politik. Jag tolkar det mer bokstavligt, och det är förmodligen inte bara jag och Hanne Kjöller som ibland hör att det finns oställda frågor i en berättelse. Den som bestämmer hur nutiden skall beskrivas har makt och måste komma ihåg att ingen tycker om att bli fråntagen möjligheten att bilda sig en egen uppfattning.

Efter första läsningen tyckte jag att boken var vettig och definitivt hade en poäng. Den var rapp och intressant och jag tyckte den var läsvärd. I och med all uppståndelse kände jag mig dock tvungen att gå igenom den och kryssa ut alla stycken som fått kritik. Och för mig som läsare kvarstår faktiskt hela poängen efter läsning av den ”redigerade” versionen. Dessutom uppskattar jag Kjöllers bryska stil. Hon ställer provocerande frågor. Frågor som ingen annan riktigt verkar ställa. Kanske för att de initialt känns empatilösa och stötande.

Rollbesättningen i det här mediedramat är given. Hanne Kjöller är skurken, offren är alla de individer vars berättelser Kjöller anser att mediekonsumenten bör få veta mer om. Hjälterollen tilldelas alla andra journalister.

Allting med En halv sanning är också en lögn känns mer som en teaterpjäs än en bok. Och eftersom den följer medielogikens lagar till punkt och pricka kommer hela debaclet snabbt att glömmas när nästa uppkäftiga medlem i mediefamiljen ställer till med något spektakel.