Unni Drougge är för mig för evigt förknippad med min ungdom. En ball, snygg och självständig kvinna som skrev punkigt och självutlämnande. Faktum är att jag inte läst något av henne sedan slutet av 90-talet. Nu hugger jag in på den tredje och avslutande boken om skvallerjournalisten Berit Hård. Sugs in i berättelsen redan efter en halv sida på grund av det mustiga och vidlyftiga språket. Okej, det är inte så att poeten i mig slår kullerbyttor men läsaren Anna Liv slevar i sig av Drougges text som är kryddig av snacksalighet och krumbukter. Historien är som följer:

Berit Hård jobbar numera som journalist på TV Plus. Det gör henne mest olycklig då hennes chef Stången både är plump och allmänt vedervärdig. Dessutom tappar kanalen ständigt tittare och populariteten dalar både som kanal och som arbetsplats. På den årliga julfesten får Berit agera barnmorska då en modebloggerska plötsligt börjar föda barn. Berit, som tidigare arbetat på akuten, agerar rådigt och kompetent. Det lilla barnet ser dagens ljus i en lagerlokal i Ektorp. När sedan modebloggerskan kort därpå får sitt ansikte förstört i en misslyckad skönhetsoperation och media fläker ut henne vänder sig bloggerskan till Berit som tillsammans med ett par vänner får ensamrätt till historien. Och mitt i detta kidnappas bloggerskans späda barn…

Modebloggerskan heter Alexandra Nilsson men kallas Kissie. Vi får följa hennes blogg som är full av stavfel och syftningsfel, men ändock hjärtevarm och bekräftelsetörstande mellan raderna. Ni som känner till blogg-atmosfären känner igen Alexandra/Kissie som i sin populära och omskrivna blogg delar med sig av de mer ytliga delarna av sitt liv. Jag ska inte fördjupa mig därvid eller drista mig till att dra paralleller mellan ”the real Kissie” och Drougges dito. Är alldeles för oinsatt för att uttala mig i ämnet.

Det här är ingen deckare som leker katt och råtta. Vi läsare är relativt invigda i vem som gjorde vad och varför. Det handlar snarare om att vi får umgås med Berit Hård. Hon är en riktig antihjälte skulle jag säga. Det betyder att hon helt och hållet saknar de klassiska hjältekvalitéerna men ändå väcker sympatier hos läsaren. Berit är den starka ensamvargen som är sig själv nock. Hon är lite utanför mallen. Hennes självständighet och självklarhet i att vara lite för mycket och åtrå lite mer än lovligt. Det gör henne levande och liksom äkta. Jag tror på Berit Hård och hennes val. Skulle verkligen önska att hon själv insåg vilken cool katt hon är. För där vacklar vår goda journalist. Bakom kaxigheten och den burdusa framtoningen finns en skörare sida som visar sig när hon är ensam.