Jag säger ja till att intervjua Bodil Malmsten utan att ha läst något av henne sedan tidigare.

Är det fullständigt idiotiskt? Ja, det är det. Men också bra, som en piska, att komma igång och fördjupa sig lite. Den här intervjun kretsar främst kring loggböckerna som nyligen avslutats med den femte, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, och som du också kan läsa en recension av idag. Men eftersom jag tyckte Bodil Malmsten verkade vara så häftig och intressant blev det plötsligt ingen hejd på frågor. Så här, varsågoda, en mastodontintervju med Bodil Malmsten!

foto: Lars Sundh.

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är den avslutande loggboken. Vad var din tanke med böckerna från början, när första loggboken kom? Visste du att det skulle bli fem? Blev det som du tänkt dig?

Tanken var inte min. Det är Lars Sundh på Modernista som står för tankarna vad gäller mina loggböcker. Och faktiskt även för bloggen. Som loggböckerna MYCKET MYCKET löst är grundade på, allt i loggböckerna är putsat, omskrivet, nya texter, nya bilder. Det var en utvikning på frågan om tanken när första loggboken kom. Lasse och jag sa att det här blir min På spaning efter den tid som pågår, efter Prousts mästerverk På spaning efter den tid som flytt.

Det var ett skämt.

Det finns en tankegång som förmedlas kanske främst i första boken, om rädslan inför att skriva eftersom de romaner som publiceras blir ”odödliga” och därigenom har krav på sig, som en blogg slipper ifrån. Fast nu är ju bloggen också böcker. Hur förhåller du dig till det?

En blogg kan man gå in och ändra, deleata, förbättra, en bok – i alla fall som den fortfarande fungerar – är som den är. Det som står det står.

Och så länge jag lever tänker jag inte bli interaktiv på bokplanet.

Du har omväxlande bott i Stockholm och i Finistère i Frankrike. Var var det lättast att finna ro att skriva? Och varför?

Jag är inte ute efter att finna ro att skriva på en plats. Min plats att skriva är där min dator står, där jag har sammanhängande tid att tänka och skriva och får vara i fred.

Stockholm eller Finistère, same difference.

I din skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva som kom ut 2012 skriver du att du inte tycker om nyord, det tyckte jag var underligt för att komma från en författare. Hur förhåller du dig till det svenska språket och dess ständiga förändring? Är du konservativ som de är i Frankrike, eller tänker du mer kreativt kring det?

Jag trodde mest det handlade om sammansatta ord, men säger du att jag skrev nyord så måste det ju vara så.

Jag har skrivit mycket på andra ställen om att jag gillar språkets förändringar,att jag inte tycker det är fel med låneord – man stjäl dem ju inte, de finns kvar i språket de kom från.

Och det finns ju så många språk i ett enda land och jag menar inte svenska eller urdu – jag menar hur folk pratar med varandra beroende på vem respektive person pratar med – chefen eller sin hund, eller sin partner. Olika språk!

Så länge det skrivna språket inte bara är dåligt med allmänt dumma grammatikfel (dålig avlyssning enligt mig!) och felsyftningar som förlöjligar både den som skriver och det skrivna, så ingår ju språkförändringen i ändringen av allt levande.

Det finns en rolig bit om syftningsfels förödande inverkar i Så gör jag – konsten att skriva.

Jag tycker inte de är så konservativa i Frankrike, de bara kan inte lära sig engelska. Och när de försöker blir det förskräckligt. De försöker!

Jag tror inte jag tänker särskilt kreativt kring det här, jag bara tar allting personligt – rättare sagt – jag tycker om vad jag tycker om. Jessika Gedin tycker om sammansatta ord och beskriver det bra, jag tycker egentligen att orden inte ska märkas. Vara osynliga, bara känslan ska märkas, inte orden.

OBS: att ingenting jag säger är en order om jag inte uttryckligen säger det! Var och en kan bara svara för sig själv.

Vilken av loggböckerna är du själv mest nöjd med och varför? Vad har du för relation till dem?

Jag fungerar inte så. Jag har gjort mitt bästa, min relation är att jag har skrivit dem. Nästa år hoppas jag att Lasse Sundh ska sätta ihop alla fem i en volym. Då får läsarna avgöra hur nöjda de känner sig. Jag går inte omkring och är nöjd, jag vill bara göra nästa grej.

foto: Lars Sundh.

Du skriver mycket om miljön i den sista boken, klimathotet och att Teslas forskning skulle ha kunnat lösa allt om han fått fortsätta. Samtidigt har du själv åkt flyg mellan Sverige och Frankrike många gånger. Detta är en motsättning jag ofta upplever hos mig själv också, när det gäller olika saker. Hur ställer du dig till det?

Vi som lever nu och tänker och vet hur miljöförstöringen funkar och ändå flyger – vi är samvetslösa dårar som förstör framtiden för dem inte är födda än.

I din skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva skriver du att skrivande inte fungerar som terapi. Att du själv möjligen skriver för att förtränga sådant som du skulle behöva ta itu med i mitt liv men istället tar itu med i det skrivna.

Jag upplever loggböckerna som hyfsat terapeutiska ändå, och en blogg i mångt och mycket som ett ställe där en skriver av sig. Så hur menar du med att det är fel att skriva i terapeutiskt syfte? Är det inte precis det du har gjort?

Jag kan inte påminna mig att jag sagt att det är fel att skriva i tereupetiskt syfte. Jag har skrivit om en författare jag känner som skrev av sig sin dödsångest. BRA FÖR HENNE.

Inte vet jag – jag sitter inte på kvällarna och läser om mina böcker – men att jag skulle sagt att det är fel att skriva i terapeutiskt syfte; det känns främmande för mig.

Har jag sagt det har jag sagt fel.

JAG är inte ute efter terapi när jag skriver. Hade jag varit det, hade det funkat så borde jag varit en mycket lyckligare och klokare person än den jag är. En som inte flyger omkring och förstör atmosfären.

Du blandar dagboksaktiga funderingar med filmomdömen med omvärldsbetraktelser med litteraturtips med fotografier… hur har det gått till i utsållningsprocessen? Hur går det till att göra en loggbok, hur gör du?

För stor fråga. Jag jobbar med struktur. Det ska finnas ett flyt, en spänning trots att man aldrig får veta namnet på vem som gjorde det, jag vill att det böljar fram (fel ord; bölja – det låter löjligt, det skulle jag inte skriva i en bok om det här!) – jag vill att boken ska ha en framåtrörelse.

Och av reaktioner från läsare har jag märkt att det fungerar så. Man vill vända blad, det har jag ofta hört från riktiga läsare av mina böcker. Då blir jag glad. Och tacksam.

Jag får intrycket av att du är hemskt beläst, samtidigt som du drivit denna fantastiska blogg, samtidigt som du odlar blommor i trädgård (åtminstone i Finistère, men balkongen tar sig säkert så småningom), samtidigt som du ser en massa film, både prettofilm och dussindeckare, verkar det som, och så är du jätteproduktiv med att publicera böcker. Hur har du tid, tänker jag spontant? Hur ser en dag ut i Bodil Malmstens liv?

Jag vet inte om jag ser så mycket prettofilmer längre, prettofilmerna är ju så dåliga jämfört med Sopranos som jag nyss såg om. Eller The Wire.

Att ha tid handlar alltid om prioritering. VAL. Jag väljer att bara läsa det jag tycker är riktigt bra, se det som fyller en funktion för mig, vara med min familj, jag sitter aldrig och fikar, jag vet inte hur man gör när man hänger.

Vad skriver du på just nu?

En översättning av en brittisk fars till Stockholms Stadsteater. Jag har översatt den en gång förr – i början på åttiotalet – då jag också regisserade den för TV-teatern; det fanns TV-teater på den tiden, herregud! I vilket fall ville jag försöka göra en bättre översättning än den från 80-talet och det försöker jag nu.

Skriver filmmanus till Priset på vatten i Finistère.

Skriver roman om en som heter Edvard.

Föredrag om fantasi som ska sändas i P1 tillsammans med andra föredrag, bl a neurologi.

Skriver manus till kvällarna på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan, varje tisdag pratar jag om, läser ur och försöker förklara varför Thomas Bernhard är min favoritförfattare.

Kommer bloggen att fortsätta finnas, även om loggböckerna avslutats?

Tror jag nog, antingen finistere.se eller bodilmalmsten.se.

bodilmalmsten.se är än så länge mest informativ, hemsida mer än blogg. Det visar sig hur det blir.

Man vet ju ingenting om hur någonting blir.

Kön utanför Rönnells när Bodil pratar om Thomas Bernhard.
foto: Rönnells antikvariat.