En dagbok. Den första anteckningen är daterad 6 februari 1887, Hotell Montague i Quincy, Massachusetts:

Oroande upplevelse i går kväll i Fru A:s hem. Inte så dramatisk – bekväm, men ganska patetiskt sjaskig miljö – och bara en svagt olycksbådande atmosfär (speciellt i kontrast till Valpurgisnatten som presenterades av den där skamlöse charlatanen i Portsmouth, dvärgen Eustace, som skulle låta mig få kontakt med självaste Swedenborg under villfarelsen att jag var medlem i Nya Jerusalems kyrka – jag!). Ändå kände jag mig efteråt illa till mods, och mitt samtal med doktor Moore vid hotellmiddagen lyckades inte lugna mig, trots att det var distanserat och emellanåt inte ens särskilt seriöst.

Berättaren och hans vän, Perry Moore, är däremot medlemmar i Sällskapet, en förening som tagit på sig att reda ut den verkliga bakgrunden till påstått övernaturliga fenomen. Ja, ni hör ju. Det är medier, seanser, spöklig stämning, swedenborgianer och dvärgcharlataner. På gränsen till 1800-talskitsch.

Huvudpersonerna är vetenskapsmän, 1800-talets hjältar. Rationalismens fyrar på stormande hav. Skeptiker, men samtidigt dragna till mystiken, till det okända, farliga. Nattsidan. Snart inträffar något hos det modesta mediet Fru A som får den ena av herrarna alltmer ur balans.

Med Nattsidan har Joyce Carol Oates skrivit en berättelse med 1800-talsgotikens alla ingredienser: brevformen, den iakttagande berättaren, vetenskapsmännen, en antydan om homoerotik och det ständigt hotande, suggestiva andra. Novellen är som en stilstudie, bitvis riktigt snyggt skriven, som när hon i slutscenen staplar negationer medan huvudpersonen kämpar för att hålla fast vid sitt förnuft:

Jag ska inte undersöka doktor Moores kassaskrin och hans hemliga dagbok, jag ska inte ens fundera på att göra det. Vinden blåser bort alla ord. Bränningarna är hypnotiska. Jag ska inte minnas morgonens dröm när jag väl sätter mig ned för frukosten med familjen. Jag ska inte greppa min hustrus handleder och säga Vi får inte dö! Vi vågar inte dö! – för det skulle bara skrämma och stöta henne.

Kanske är jag bara oförstående inför varför man vill efterlikna gamla, döda författare som inte heller berör mig, men ja, för mig framstår Nattsidan ändå mest som en övning, en stilstudie, som sagt. Välskriven, men mitt i dramatiken ändå märkligt passionslös.