I morgon utgör USA temat för dagen på dagensbok.com, men redan här kommer en försmak. Precis när vi i somras började arbeta så smått med vårt USA-tema kom novellförlaget Novellix med en ny fyrklöver, av en händelse som ser ut som en tanke bestående av amerikanska klassiker: F Scott Fitzgerald, Edgar Allan Poe, Sylvia Plath och Joyce Carol Oates.

Det är faktiskt första gången jag rent fysiskt stöter på Novellix små novellböcker, och jag blir verkligt förtjust när de landar i brevlådan. Så litet och smidigt, välgjort och fint! Man kan verkligen ha med sig en eller ett par i handväskan eller till och med fickan ifall världen omkring en visar sig sakna underhållningsvärde för en stund. Det gillar jag skarpt.

Tyvärr lämnar innehållet i just de här mig mer kallsinnig. Precis som omslagen är snyggt harmonierande är de olika novellernas tonfall besläktade. Det vilar något diffust gotiskt över alltsammans, någon sorts effektsökeri som samtidigt håller ett visst avstånd till sin läsare.

Bäst gillar jag den här, Sylvia Plaths Johnny Panic och drömbibeln. I Plaths berättelse om en sekreterarassistent vid en psykiatrisk klinik som i hemlighet samlar på patienternas drömmar, balanserar torftig klinikverklighet mot drömmarnas suggestiva krafter på ett sätt som blir ganska spännande och intressant. Det lite slutna, tillknäppta och hemlighetsfulla passar berättarrösten bra. Hon är sitt arbete. Det finns inte mycket mer att säga om hennes praktiska person.

Kanske börjar en mus ganska tidigt tänka att hela världen styrs av enorma fötter. Men som jag ser det styrs världen av en endaste sak. Panik med hundansikte, djävulsansikte, horansikte, panik i versaler utan något ansikte alls – det är samme Johnny Panic, vare sig man sover eller är vaken.

Åt denne drömmarnas dockmästare, den pockande psykosen, har huvudpersonen försvurit sig. På kliniken renskriver hon journaler, men hemma samlar hon de drömmar hon memorerat under dagen i sin drömbibel, alltmer upptagen av samlandet och det hon uppfattar som gestalten bakom dem.

Dröm för dröm utbildar jag mig själv till att bli den där sällsynta figuren, mer sällsynt rentav, än någon av medlemmarna på Institutet för psykoanalys, en drömkonnässör. Inte någon drömstoppare, drömtydare, inte någon som exploaterar drömmar i enfaldiga hälso- och lyckosyften, utan en obesudlad drömsamlare för drömmarnas egen skull. En drömälskare för Johnny Panics skull, allas deras skapare.

Egentligen är jag själv ingen drömälskare – det finns faktiskt få saker som irriterar mig som när författare ska älta drömmar i tid och otid. Psykisk instabilitet känner jag mig nästan alltid klart mättad på. Men det finns något fascinerande med Plaths själva språk, som i raden om möss och enorma fötter ovan. Det knuffar ett ögonblick ut mig ur bekvämlighetszonerna, får mig att andas kall och klar nattluft en stund. Jag är inte överväldigad av berättelsen i sig, och i synnerhet inte av slutet, men det där språket, knuffen – det är ändå något så grundläggande i allt det man söker när man läser böcker. Drömmer.