Jag har aldrig förstått romantiken och lockelsen med att hänga på barer. Tycker mest att det är stökigt och och att det är svårt att höra vad folk säger.
För Engström är barlivet ett sätt att leva, ett sätt att kommunicera, ett sätt att umgås med vänner. Han poängterar detta med stor tydlighet i denna bok. Och han gör det med en sådan övertygelse och en sådan inlevelse att man kan inte låta bli att tycka om det. Det finns en ärlighet i hans fotografi, och för all del en viss självupptagenhet också.
Här finns exteriörer och interiörer som är lite hjärtskärande i sin melankoli och känsla av ensamhet. Och en viss Parisromantik, men av den äkta sorten. Här finns bilder från gatan som har William Kleins burdusa buffliga direkthet. Ibland fångar han den eviga jakten på kärlek. Hans känsla för stadens slitna tecken är fantastisk.
Jag förstår idén, ett flöde av bilder där helheten skapar en stämning. En evig vandring mellan sjaskiga hotellrum och det lockande ljuset från Paris krogar.
Som titeln antyder så är det skisser av den stora staden. Bilderna är tagna under en tjugoårsperiod. Engström blandar svartvitt och färg, polaroider och grovkornig småbildsfilm. Han har det precisa fotografiska ögat men slänger sig frejdigt mellan olika tekniker.
Jag bryr mig egentligen inte om vilka alla gubbarna på bilderna är. Även om jag ibland stannar upp och undrar, är det där Cristian Caujolle den kände fotoskribenten, som ung? Och är inte det där någon av JHs tjejer? Och wow… vilka polare han har.
Men sen tänker jag, nej, jag vill inte gå på den grejen, mytbildningen omkring JH. Kan inte låta bli att tänka, vilken oerhört stark bok detta hade varit om han hade gallrat lite bland alla minnesbilder, inte minst bland självporträtten. Engström har ett sådant djup och en sådan intuitiv uppriktighet i sitt fotografi att han inte alls behöver ägna sig åt mytbildning.
Men det är en fin bok. I ett enkelt utförande, flexiband med kasett, som det heter det på förlagsspråk. Den är tänkt att läsas mycket, tills den långsamt faller sönder.
Och det perfekta soundtracket till den här boken är naturligtvis Gun Clubs låtar Mother of Earth eller Walking with the beast. Melankoliska sånger som säkert även har spelats på Parisiska barer.
Publicerad: 2013-09-05 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-03 12:22
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).