Jag har inga enorma förväntningar på The Ice Cream Girls. I och med att jag precis sett teveserien – en miniserie i tre delar från brittiska ITV som nyligen gick på SVT – så vet jag ju vem som gjorde det och så. Dock var den ändå intressant nog för att göra mig nyfiken på romanen.

I centrum för The Ice Cream Girls står ett mord. Och ändå inte. För det är inte en regelrätt deckare, även om den är spännande, och ett mord har begåtts, och man undrar vem som gjorde det ända fram till de sista sidorna. Eller okej, det är inte en traditionell deckare.

Det är en roman och den fångar mig snabbt. Den är så mycket mer nyanserad än teveserien var – och serien var ändå helt okej, som sagt – att det känns som en helt ny berättelse. Om teveserien var berättelsen om ett mord och vem som gjorde det, så är romanen mycket mer berättelsen om människorna kring mordet, om deras liv och hur de påverkas av mordet och allt som ledde fram till det.

Två kvinnor, Poppy Carlisle och Serena Gillmare, närmar sig fyrtio och har levt helt olika liv. Poppy har precis släpps ut från fängelse, där hon suttit sedan hon var tonåring. Serena är lycklig, välutbildad läkarfru med två välartade barn, en och annan nervös tendens och en hemlighet hon aldrig berättat för sin man.

För tjugo år sedan, som tonåringar, stod de båda inför rätta för att ha mördat en man, Serenas lärare och bådas älskare eller pojkvän. I pressen cirkulerade allsköns rykten och den där bilden av dem tillsammans på stranden som gav upphov till namnet The Ice Cream Girls. Serena gick fri. Poppy fälldes. Och nu när hon äntligen är ute tänker hon göra allt för att rentvå sitt namn och få Serena att bekänna istället.

Intrigen kan nog låta tämligen ordinär, men Dorothy Koomson förvaltar den desto skickligare. Med stor empati och vackert språk växlar hon perspektiv mellan sina båda huvudpersoner. Bit för bit rullas det förflutna upp, romansen med den manipulative läraren som inleds när de båda flickorna är femton år och som smygande eskalerar i ett våldsamt, nedbrytande maktspel.

Det som gör att jag har svårt att lägga ner The Ice Cream Girls är ändå de mer vardagliga relationerna. Hur berättar man för människor att man har varit anklagad för mord? Vad säger man till sina barn? Vad händer om ens närmaste inte tror på att man är oskyldig? Hur börjar man om när man har levt hela sitt vuxna liv bakom galler? ”The sky isn’t a square of patchwork quilt”, inleds Poppys första kapitel. ”Sometimes with two or three black bars running down it, sometimes with wire mesh upon it. The sky is vast and deep and capable of smothering me.”

Koomson får mig helt enkelt att känna det hennes karaktärer känner. Jag älskar verkligen Serenas fina man och barn. Jag gråter ögonen ur mig när Poppys pappa inte ens klarar av att titta på henne.

Dessutom visar det sig vara mer spännande än jag hade kunnat ana, trots att jag sett teveserien. Det visar sig nämligen att jag inte alls visste vem som gjorde det.