Populärkulturen tycks svämma över av hemmavirkade monster, punkprinsessor, sympatiska spöken, heta varulvar, vampyrer med samveten, Cthulhu-gosedjur och Hello Kitty-dödskallar. Någon skrämsel med anor i 1700-talsromantiken verkar det knappt vara fråga om längre. Så man kan ju fråga sig: vem tusan gjorde gotiken gullig egentligen?

Jag kan ju inte svära på att det var serietecknaren Charles Addams, men nog måste väl hans gotiska familjeidyll, publicerad första gången i The New Yorker 1938, åtminstone vara ett ganska tidigt exempel?

De hette inte familjen Addams då. Det var först när figurerna blev teveserie 1964 som Addams gav namn åt pappa Gomez, mamma Morticia, barnen Wednesday och Pugsley (det egentliga förslaget var ”Pubert”, men det fruktade man inte skulle gå igenom den amerikanska tevecensuren), Uncle Fester, Granny Frump och de andra.

Att han dessutom fick låna ut sitt eget efternamn till den makabra familjen ska han ha varit måttligt förtjust i, om man nu ska tro på den biten. För Addams verkar ha gått in i sin roll som familjens överhuvud med hull och hår. Sina sista år levde han på egendomen han döpt till The Swamp, Träsket. På bilder ses han inte sällan posera i sitt hem i en gammal riddarrustning och tydligen både gifte han sig och lät sig begravas på en djurkyrkogård.

Min ingång till familjen Addams är i vanlig ordning musikalen. På senare år har det, förutom teveserie, animerad teveserie och en rad filmer, blivit även en sådan, en spektakulär familjemusikal med Broadwaypremiär 2010 och faktiskt Europapremiär på Östgötateatern två år senare. Ska jag vara ärlig visste jag inte ens att familjen Addams rötter gick längre tillbaka än den klassiska svartvita teveserien, men i musikalprogrammet finns flera av ”Chas” Addams fina enrutingar med och hans många samlingar går ju att hitta på antikvariat om inte annat.

Det var just mest enrutingar han gjorde, vilket förklarar att relationerna karaktärerna emellan ibland blivit lite diffusa (först senare förstår jag skämtet i musikalen när Gomez och Morticia plötsligt tittar oförstående på varandra: ”Min mamma? Jag trodde hon var din mamma?”) och handlingen relativt inskrivbar i efterhand. Ändå tycks alla finnas med här, i mjuka gråskalor och snyggt svartvita kontraster, den udda och ändå idylliska – trots ständiga mordförsök på något jäkla sätt idylliska – kärnfamiljen, den munklike, månlike farbror Fester, häxan Gammelmor och Lurch, den Frankensteins monster-liknande betjänten. Plus en rad mindre förstående grannar och liknande, som aldrig verkar kunna rubba familjen ur dess mörka cirklar en endaste millimeter.

I The Addams Family Album slår sig familjen ner till helgmiddag med helstekt, tvåhövdad julgris, bakar dödskallekakor, häller ångande vätska över besökande julkörer, matar gamarna, sätter in panoramafönster mot kyrkogården och storskrattar på bio när alla andra gråter. Barnen giljotinerar sina dockor, bygger gravar på stranden och kistor i slöjden, binder lekskolefröken Gulliver-style och säljer hemmagjord förgiftat saft. När det står “Careful! Children at play” på en skylt invid vägen, ja, då är det ju inte för barnens skull man ska akta sig.

Somliga enrutingar har också bildtext:

“We won’t be late, Miss Weems. Get the children to bed around eight, and keep your back to the wall at all times.”

“May I borrow a cup of cyanide?”

Det är ganska roligt. Kanske inte direkt vasst. Men fint. Fint tecknat. Gullig familj. Ja, helt enkelt gotiskt gulligt.