Kokar man ett ägg i fem minuter blir gulan lös och rinnig, kokar man det i nio minuter blir gulan hård och fast, men kokar man det i femton minuter blir gulan hård och grönfärgad. Jag vet ingenting om David Peace frukostvanor, men ser man till hur han skriver deckare är det inte en orimlig gissning att hans frukostägg kokas lite längre än merparten av hans kollegors. Yorkshirekvartetten är nämligen en deckarsvit som närmar sig den yttre gränsen för begreppet hårdkokt deckare.

I denna den andra delen av Yorkshirekvartetten har vi förflyttat oss framåt i tiden (den första delen heter 1974 och del tre och fyra 1980 och 1983) men platsen är densamma, den nordengelska industristaden Leeds med omnejd. Det är alltså ett England som är ungefär lika långt från det sofistikerade London som från den pittoreska landsbygden, eller för att prata litteratur lika långt från Ian Fleming som från Agatha Christie. Sjuttiotalet var väl knappast någon glamourös period i Storbritannien, utan en tid där den gamla industrieran sjunger på sista versen och där strejker och arbetslöshet ersätter den tunga industri som en gång dominerade världen. Och ingenstans märks det så väl som i industribältet i norr. Att det precis kring handlingen i romanen skall firas silverjubileum, att drottning Elisabeth suttit 25 år på tronen, blir därför en effektiv kontrast mellan den skitiga vardagen och det högtidliga som pressas på uppifrån, eller ja, nedifrån London om man skall se det geografiskt.

I de fattigaste delarna av denna nedåtfallande stad, det invandrartäta Chapeltown, har seriemördaren som i pressen går under namnet Yorkshire Ripper åter börjat mörda prostituerade kvinnor. När kriminaljournalisten Jack Whitehead och kriminalinspektör Bob Fraser söker sanningen från sina respektive professioner möter de inte bara varandra utan även insikten att det finns någonting mer än bara en galning med hammare och ett puritanskt kvinnohat; det finns en större omgivning av korruption, girighet och ren ondska. Huvudpersonerna skall dock inte tas för några riddare i vita skinande rustningar, för de är själva det närmaste vrak som går att komma, men som ändå på något märkligt sätt håller ihop tillräckligt för att utföra ett intellektuellt krävande arbete. De super, knullar/våldtar prostituerade, misshandlar och vältrar sig i självhat i en sådan omfattning att det är synnerligen svårt att skilja dem åt, inte minst då bådas perspektiv växelvis berättas i jag-form.

I Peace version av den gamla goda engelska morddeckaren finns nämligen inget annat än mörker, inte ens några gråskalor. Den hamras fram på en lika korthugget som intensivt språk där ord som i andra sammanhang kan ge positiva associationer här bara förstärker den bottenlösa avgrund som utgör Jack/Bobs värld. Rasism, sexism och våldsförhärligande torde vara de honnörsord som kommer närmast till hands om företagskulturen för Leeds polismyndighet skulle undersökas. Allting som sker, in i minsta lilla detalj, har som ett lager av smuts kring sig. De som läst James Ellroy kommer att känna igen sig, för det är inte bara samma språk utan också samma miljö (alltså samma rasism/sexism/våldsförhärligande), där samma typ av självförbrännande antihjältar vistas.

Det går tveklöst att ha invändningar om varför man skall läsa romaner som egentligen bara fylls av högst tvivelaktiga värderingar, även om det görs i en form som kan beskrivas som stilistiskt vacker. Inte ens något ”det var ju så d唝-alibi funkar ju egentligen, då 1977 må vara fylld med historiska referenser, men ändå inte är någon historielektion utan ett rent fantasiverk. Vill man däremot ha ett alternativ till mysa-i-hängmattan-deckaren så är detta ett utmärkt val, för den ligger precis och tippar på gränsen. Hade denna deckare kokats någon minut till hade den nått den punkt där råheten passerat gränsen för det obehagliga och istället blivit en kliché. Lyckligtvis passeras aldrig den gränsen, även om romanen må vara hård och gulgrön.