Inger Christensens författarskap är kantat av en omisskännlig överenskommelse om kvalitet. Litteraturvärlden beklagar att hon aldrig hann få sitt nobelpris. Hon omskrivs som en av de tidlösa. Som en poet vars ord, utskurna ur rum och samtid, aldrig kommer att sluta blänka. För ett par år sedan skrev jag själv också en recension av romanen Azorno och härfördes av vidden i Christensens lekfullt musikaliska prosa.

Därmed blir min läsning av den nu översatta debutdiktsamlingen Ljus (Lys) till en början aningen forcerad. Det är som om jag inte kan väja för allt det kringströdda berömmet. Dikten känns färdigtolkad och allt för upphöjd för att faktiskt upplevas. Men precis som all riktigt bra poesi, är Christensens tidiga dikt föränderlig. Trots att den ytterst tycks tala ganska direkt till läsaren, verkar den ändå i det undermedvetna. Poesin i Ljus låter sig inte avfärdas; har du en gång börjat förnimma den blir du helt enkelt tvungen att återvända. I Marie Silkebergs översättning tillåts Christensens språk fortsätta vara mjukt och gungande, dröja kvar som en klar sång inne i huvudet.

Ljus är en i poesin välanvänd men ändå basal utgångspunkt. Ljuset som utsmyckning för text blir lätt till något slitet, men hos de poeter som vet att utforska och sönderdela istället för att bara måla texten med ljus, kan detta grundläggande bidra till något nytt.

Jag tänker på några svenska exempel på poeter som använder sig av ljuset i sin dikt. En av de senaste är Johannes Heldén, som gett sin diktsamling samma titel som Christensens översatta. Ljus. Hos Heldén verkar ljuset komma framifrån. Från det upplysta, vetenskapen – ljuset övermannar och drabbar, känns nästan ont. Ljuset lyser från framtiden på ett nu där människor på många sätt har glömt bort att lysa sig omkring.

En annan som utforskar ljuset är Birgitta Lillpers i Glömde väl inte ljusets element när du räknade. Här är ljuset snarast en sorts energi som fäster känslor över minnen, förankrat i en miljö av hagar, skogar och landsbygd. ”Du blir ljust stämd/ och minns med ömhet/ dina tillkortakommanden;” skriver Lillpers. Ljuset tycks komma in från sidan, eller möjligen bakifrån. Det går att ana en tid.

Hos Inger Christensen är ljuset och texten som sagt lösgjorda från sin samtid, men är ändå starkt förknippade med just tid. Detta blir tydligt redan i första dikten där jaget konstaterar att hen är ett ur – ”hur skulle annars evighet hitta runt” – heter det. Evigheten är, tänker jag mig, hur ljuset får människan att stanna upp. Ljuset är hos Christensen ett sätt att bli varse sig själv. Det är något positivt; en födelse och på samma gång ett sätt att överleva. Allra mest tycks det dock handla om närvaron i nuet:

Upprepa för mig
att detta är nog
att detta är kroppens
rykande ljus
att detta är nu

Stoftet har inget
förtvivlande eko
vårt enda liv
är en ros av liv
som vi älskar

Till detta livsnödvändiga ljus kommer självklart också döden. Det är i dödens påtagliga frånvaro som den upphöjda närvaron i nuet blir som starkast. Hos Inger Christensen verkar ljuset komma lika mycket inifrån som utifrån. Diktjaget – och i förlängningen även läsaren – är medskapare i ett ljus, en poesi som bara växer:

Jag tänker ett ljus.